Upplysningens självgodhet ligger i att den till stor del (alltså av många av dess försvarare) går att definiera utifrån sig själv och inte behöver något annat än sig själv. I den här artikeln från 2005 diskuterar Joseph Ratzinger (då kardinal, nu påve Benedikt) Europas kulturella belägenhet efter tvåhundra år av upplysningstänkande.

Ratzinger: “We must, without a doubt, focus again on the question of the internal contradictions of the present form of the Enlightenment culture. But we must first finish describing it. It is part of its nature, in so far as culture of a reason that, finally, has complete awareness of itself, to boast a universal pretense and conceive itself as complete in itself, not in need of some completion through other cultural factors.”

Ratzinger argumenterar för – och jag håller med – att det behövs en grund för upplysningen, och den läggs genom den judiskt-kristna kulturens två viktigaste grundpelare: 1) varje persons eviga/oändliga värde (anti-Marx, anti-Nietzsche) ur vilket det följer vissa begränsningar för vad kollektivet (staten) kan ta sig för. Samt 2) att det finns, av Gud givna, lagar och regelbundenheter vilka formar och styr universum, vilka vi med vår intelligens har möjlighet att förstå därför att dessa harmoniserar och har samma grund (i det vi kallar Gud). Hade så inte varit fallet hade vi inte haft någon vetenskap. Ja faktiskt ingen möjlighet att värdera eller skilja någon kunskap från rena illusioner.

Ratzinger: “Only creative reason, which in the crucified God is manifested as love, can really show us the way. In the so necessary dialogue between secularists and Catholics, we Christians must be very careful to remain faithful to this fundamental line: to live a faith that comes from the ‘Logos,’ from creative reason, and that, because of this, is also open to all that is truly rational.”

Den muslimska världen har till stor del, efter att ha kastat ut Aristoteles filosofi till fördel för en absolutistisk teologi, försatt sig i en situation av djup anti-intellektualism. De obetydliga framstegen vad gäller allt från teknisk uppfinningsrikedom till mänskliga rättigheter är det synliga resultatet. Den genomgående despotismen är den muslimska avbilden av hur Allah anses styra universum. Utifrån ett relativistiskt och radikalt skeptiskt tänkande, alltså från motsatt håll, har dock den sekulär-ateistiska strömningen i västvärlden rört sig mot samma anti-intellektualism. För en absolut och rent transcendent makt, som Allah påstås vara enligt islams teologi, styr universum genom ren allsmäktighet (till skillnad mot treenighetens trans-rationella kärlek) blir i slutändan lika relativistisk som en absolut subjektivistisk, skeptisk och sanningsfrånvänd sekularism.

Så länge islam domineras av den rådande teologin (och därur också en problematisk antropologi och icke-existerande filosofi), kommer något muslimskt land inte kunna utgöra något större hot, ekonomiskt eller militärt, mot västvärlden. Enbart småskaliga, men ack så farliga, punktinsatser i form av statsunderstödd terrorism eller i värsta fall, en chans att bränna av en nukleär laddning någonstans är möjliga. Det innebär naturligtvis fruktansvärda katastrofer i sig, men inget slag som inte går att resa sig från. Och varje framgångsrikt genomfört terrordåd slår alltid tillbaka i tappat moraliskt stöd från omvärlden.

Europa må leva på sina gamla, slitna och idag mycket uttunnade judiskt-kristna arv, men vi kan falla tillbaka på detta när och om vi så skulle önska. För islam finns enbart möjligheten att via en ny teologi, filosofi och antropologi få en verklig framtid. Detta skulle i så fall vara så revolutionerande att det är att likställa med konvertering en masse.