Etiketter

, , , , ,

Alla barn pekar på saker och ställer frågan: ”vad är det”? Föräldrar svarar och förklarar. Men så pekar barnet på en annan person och frågar samma sak, eller än värre, kommer med ett påstående om denne. Eller helt enkelt bara pekar för att visa: ”Pappa, titta på han/hon!” Då blir föräldrar genast obekväma, och medan de leende förklarar för barnet att ”det är fult att peka”, så inleds försöken att avleda barnets uppmärksamhet.

Varför anses det vara fult att peka på andra människor?

Michael Tomasello (https://en.wikipedia.org/wiki/Michael_Tomasello), forskare inom psykologin, har poängterat att apor inte kan peka. De kan gestikulera, till exempel för att dra andra uppmärksamhet till ett visst objekt. Apor kan inte ”designera något” för andra på ett så tydligt sätt som just pekandet gör för oss människor. Pekandet är alltså något specifikt mänskligt som möjligör att vi får en ”delad medvetenhet” om något. Tomasello:

”The observation is that captive chimpanzees will often ‘point’ (whole arm with open hand) to food so that humans will give it to them (Leavens and Hopkins 1998) or also, in the case of human-raised apes, to currently inaccessible locations they want access to (Savage-Rumbaugh 1990). This means that apes can,in unnatural circumstances with members of the human species, learn to do something in some ways equivalent to pointing (in one of its functions). And yet there is not a single reliable observation, by any scientist anywhere, of one ape pointing for another.” (Källa PDF)

Att peka är att icke-verbalt referera till något utanför sig själv eller gruppen man samhör med. Mänskligt pekande är därför också intimt förknippat med ”utpekande”, med att ”designera”, att ”utse”, ”välja ut” någon. Att som individ bli utvald kan ha både en positiv och negativ sida. Positivt designerande sker (oftast) på någon form av meritokratisk bas (”du får leda oss”) och väldigt sällan slumpartad, medan negativ designering (”du får inte vara med”) mycket väl kan vara, eller åtminstone i högre grad uppfattas som, helt och hållet utan grund.

Eric Gans, en ”lärjunge” till René Girard har utvecklat vad han kallar för en ”generativ antropologi” (introduktion på länken), eller ”GA” kort och gott. Den innehåller bland annat en teori om språkets uppkomst och utveckling utifrån en social händelse, snarare än genom en evolutionär förändring. Händelsen i fråga är samma som Girard kallar för ”det grundläggande mordet” (”the founding murder”) av mänsklig kultur.

Detta ursprungliga mord, eller offer, som Girard beskriver, genomgår olika faser av ”pekande”, eller ”proto-pekande” hos den varelse som skulle bli mänsklig. I den inledande fasen av en mimetisk konflikt pekar två på varandra som varande modeller-rivaler. Deras pekande är mimetiskt (imiterande) och fler och fler blir inbegripna i att ”sträcka ut sitt finger”, varpå konflikten eskalerar. Därmed blir den till en mimetisk (social) kris som hotar att utplåna hela samhället. Lösningen kommer genom att pekandet förflyttas från ”alla mot alla”, till alla mot en, som blir DEN utpekade, syndabocken som dödas (offras) till gagn för hela kollektivet.

Om detta sker vid första eller om det tar ett antal återkommande repetioner, spelar egentligen ingen roll, men vid ett av dessa tillfällen faller den utpekade i en helt ny kategori. Denna, av alla utpekade och utvalde, blir det första ”transcendenta”. Den blir till att vara något som samtidigt är både ”som oss” och helt ”bortom oss”. Offret är den anklagade och skyldige för krisen, men samtidigt också den som genom sin död bringade fred och stabilitet igen. Medan vi pekade på varandra befann vi oss i konflikt, när vi pekar på en, befinner vi oss helt plötsligt i fred och i social gemenskap. Offrets (döda) kropp är det första ”heliga” och det första transcendenta, ur vilket det första språket uppstår på den grund som den sociala gemenskapen erbjuder, när den uppkommer genom en historiska händelse. Det första språket gör är att peka på skillnaden mellan den döda heliga och de levande profana, mellan skyldig och oskyldiga. Språk ger upphov till Lag, och den helige Paulus var mycket klarsynt när han skrev att:

”Därför är det så: Genom en enda människa har synden kommit in i världen och genom synden döden; och så har döden kommit över alla människor, eftersom de alla hava syndat. Ty synd fanns i världen redan innan lagen fanns. Men synd tillräknas icke där ingen lag finnes;” (Rom 5:12-13)

Lagen fanns inte för de första proto-människorna. Även om de syndade var de icke medvetna om det och därför kan de inte tillräknas synden. De kom dock att så småningom formulera lagen och därmed göra synden så att säga synlig. Därmed bidrog lagen till att ge upphov till syndare. Jesus vände sig mot dem som utnyttjade lagen i syfte att utmåla sig själva som rättfärdiga (”syndarna” blev deras syndabockar), det vill säga de skriftlärda och fariséerna, som han kallade för hycklare. Lagen förbjuder alla möjliga saker, i syfte att undvika mimetiska konflikter och kriser, men den förbjuder inte offrandet av syndabockar, den vanliga mänskliga gen-/utvägen ur en kris (för det är inte den enda, då att ”älska vår fiende”, är en annan, men mycket svårare och längre väg).

Det är vårt kristna kulturarv som säger oss att det är fult att peka, därför att det är ”den anklagande gesten” mot syndabocken. Vi skall inte ”peka ut” individer, eller grupper, är också ett vanligt återkommande inlägg i samhällsdebatten. Detta är dock endast reflexmässigt kulturkristet, inte genomtänkt och sanningssträvande. För vad man så gott som alltid missar i denna reflexmässighet är att kristendomen lär ett sätt att peka utan att man gör sig syndabockar, nämligen genom att först och främst peka på synden, inte på syndaren. Sedan är det naturligtvis nödvändigt att syndaren genomgår en sann omvändelse (”gå och synda inte mer”) och botgörelse, vilket är något helt annat än offras som syndabock.