Etiketter

, , , , ,

Alla barn pekar på saker och ställer frågan: ”vad är det”? Föräldrar svarar och förklarar. Men så pekar barnet på en annan person och frågar samma sak, eller än värre, kommer med ett påstående om denne. Eller helt enkelt bara pekar för att visa: ”Pappa, titta på han/hon!” Då blir föräldrar genast obekväma, och medan de leende förklarar för barnet att ”det är fult att peka”, så inleds försöken att avleda barnets uppmärksamhet.

Varför anses det vara fult att peka på andra människor?

Michael Tomasello (https://en.wikipedia.org/wiki/Michael_Tomasello), forskare inom psykologin, har poängterat att apor inte kan peka. De kan gestikulera, för att dra andra uppmärksamhet till ett objekt, vilket kan innebära att de ”begär” detta, men de kan inte ”visa” detta objekt för andra på ett så tydligt sätt som det innebär att peka gör för oss människor. Pekandet är alltså något specifikt mänskligt i vilket vi kan få en ”delad medvetenhet” om något. Tomasello:

”The observation is that captive chimpanzees will often ‘point’ (whole arm with open hand) to food so that humans will give itto them (Leavens and Hopkins 1998) or also, in the case of human-raised apes, to currently inaccessible locations they want access to (Savage-Rumbaugh 1990). This means that apes can,in unnatural circumstances with members of the human species, learn to do something in some ways equivalent to pointing (in one of its functions). And yet there is not a single reliable observation, by any scientist anywhere, of one ape pointing for another.” (Källa PDF)

Att peka är att icke-verbalt referera till en sak utanför sig själv eller gruppen man samhör med. Mänskligt pekande är därför också intimt förknippat med ”utpekande”, med att ”designera”, att ”utse”, ”välja ut” någon. Att som individ bli utvald kan ha en positiv sida, men likväl en negativ. Positivt designerande sker (oftast) på någon form av meritokratisk bas (”du får leda oss”) och väldigt sällan slumpartad, medan negativ designering (”du får inte vara med”) mycket väl kan vara, eller åtminstone i högre grad, uppfattas som helt och hållet utan grund.

Eric Gans, en ”lärjunge” till René Girard har utvecklat vad han kallar för en ”generativ antropologi” (introduktion på länken), eller ”GA” kort och gott. Den innehåller bland annat en teori om språkets uppkomst och utveckling utifrån en social händelse, snarare än genom en evolutionär förändring. Händelsen i fråga är samma som Girard kalla för ”det grundläggande mordet” (”the founding murder”).

Detta ursprungliga mord, eller offer, som Girard beskriver, genomgår olika faser av ”pekande”, eller ”proto-pekande” hos den varelse som skulle bli mänsklig. I den inledande fasen av en mimetisk konflikt pekar två på varandra som varande modeller-rivaler. Deras pekande är mimetiskt och fler och fler ”sträcker ut sitt finger” och konflikten eskalerar därmed till en mimetisk (social) kris. När den nått sin kulmen och hotar att utplåna hela samhället återlöses alla genom att pekandet förflyttas; från alla mot alla, till alla mot en, som blir DEN utpekade, offret, syndabocken som dödas.

Denna, av alla utpekade och utvalde, är det första ”transcendenta”. Om detta sker vid första eller om det tar ett antal återkommande repetioner, spelar egentligen ingen roll. Vid ett av dessa tillfällen faller den utpekade i en helt ny kategori av att vara något som samtidigt är både ”som oss” och helt ”bortom oss”. Den anklagade och skyldige för krisen, och samtidigt den som bringade fred. Medan vi pekade på varandra befann vi oss i konflikt, när vi pekar på en, befinner vi oss helt plötsligt i fred och i social gemenskap. Offrets (döda) kropp är det första ”heliga” och det första transcendenta, ur vilket det första språket uppstår på den grund som den sociala gemenskapen erbjuder, när den uppkommer genom en historiska händelse. Det första språket gör är att peka på skillnaden mellan den döda heliga och de levande profana, mellan skyldig och oskyldiga. Språk ger upphov till Lag, och den helige Paulus var mycket klarsynt när han skrev att:

”Därför är det så: Genom en enda människa har synden kommit in i världen och genom synden döden; och så har döden kommit över alla människor, eftersom de alla hava syndat. Ty synd fanns i världen redan innan lagen fanns. Men synd tillräknas icke där ingen lag finnes;” (Rom 5:12-13)

Lagen fanns inte för de första proto-människorna. Även om de syndade var de icke medvetna om det och därför kan de inte tillräknas synden. De kom dock att så småningom formulera lagen och därmed göra synden så att säga synlig. Därmed bidrog lagen till att ge upphov till syndare. Jesus vände sig mot de som utnyttjade lagen i syfte att utmåla sig själva som rättfärdiga (”syndarna” blev deras syndabockar), det vill säga de skriftlärda och fariséerna, som han kallade för hycklare. Lagen förbjuder alla möjliga saker, i syfte att undvika mimetiska konflikter och kriser, men den förbjuder inte offrandet av syndabockar, den enda möjliga utvägen ur en kris (inte enda, att ”älska vår fiende”, är en annan men mycket svårare).

Det är vårt kristna kulturarv som säger oss att det är fult att peka, därför att det är ”den anklagande gesten” mot syndabocken. Vi skall inte ”peka ut” individer eller grupper, är ett vanligt återkommande inlägg i samhällsdebatten, som är mer reflexmässigt kristet, än genomtänkt. Vad man så gott som alltid missar i denna reflexmässighet är att kristendomen föredrar ett sätt att peka utan att man gör sig syndabockar, nämligen genom att först och främst peka på synden, inte på syndaren. Sedan är det naturligtvis nödvändigt att syndaren genomgår en sann omvändelse (”gå och synda inte mer”) och botgörelse, vilket är något helt annat än offra en syndabock.