Etiketter

, ,

Jag har undvikit att skriva om metoo-rörelsen och alla dess mimetiska implikationer, men nu när flodvågen ebbat ut en smula, perspektiven börjar att komma på plats, och när flera tragiska slutscener utspelats inför öppen ridå, så kan det vara på sin plats.

I Fokus konstaterade Johan Hakelius att medan flodvågen metoo störtade fram fanns det ingen möjlighet att stoppa den, att ställa sig i dess väg vore socialt självmord.

”En sak är värd att minnas: inget är värre för en människa än att uteslutas ur en gemenskap. Det är ett av skälen, vid sidan av rädsla för repressalier, till att brottslingar hellre sätter sig i fängelse än tjallar. Att attackeras av en samlad grupp av sina arbetskamrater är därför något av det värsta som kan hända en människa. Och om de som inte deltar i attacken väljer att ta ett steg tillbaka och invänta resultatet, gör det saken än värre. Den ensamhet som uppstår i ett sådant läge är ofattbar för de flesta, innan de råkat ut för den.”

Två saker är värda att notera.

Så, för det första, det är alltid fråga om en lynchmobb när en och samma grupp agerar åklagare, domare, samt verkställare av straff. De agerar med kraften i mobbens högljudda anklagande, enigheten i domslutet, och verkställer i form av påtryckningar och social utfrysning/stigmatisering, som i ett ögonblick förvandlar offret till  ”pestsmittad”, någon som folk omkring (vänner, chefer, kollegor) gör bäst i att illa kvick ta avstånd från för att själva undvika att smittas. Oavsett graden av skuld hos den anklagade, så är formen ändå den av en lynchmobb.

För det andra, har vi den totala avsaknaden av norm-diskussion som lyser med sin frånvaro. När vi inte längre har några gemensamma normer, eller tabun för att tala i termer av religion, utan ”allt är tillåtet” och upp till den enskilde att avgöra vad denne ”gillar”, så har vi dels satt mycket stort ansvar hos de unga och oerfarna. För skall sanningen fram, så är det ingen som ”vet” vad han eller hon gillar. Inte förrän de verkligen har utsatts för det. Samtidigt kan det ändå finns fullt av outtalade tabun, vilka man först blir varse i efterhand, är det då så konstigt att det blir ytterst förvirrat och kaotiskt, med uppenbara svårigheter för många att skilja på vad som är godtagbart och välkommet i form av ”uppvaktning”.

Av allt det ovan sagda så har vi precis de ingredienser som kännetecknar en mimetisk kris, nämligen oförmågan hos alla att göra distinktioner. Rätt och fel, ledare och följare, egna och andras begär blir till en grumlig sörja. Sociala kategorier upplöses och när krisen eskalerar har ingen rätt att ifrågasätta någons upplevelse. Alla upplevda kränkningar är lika allvarliga. Det finns inte ens någon klar definition av vad en kränkning faktiskt är.

Metoo består av personer som under lång tid själva har blivit förbisedda som offer, som underkastat sig rollen, dels därför att det kanske inte varit opportunt för karriären, och/eller att det inte var möjligt att komma åt en socialt uppsatt förrövare. Att vara offentlig med sina upplevelser kan bara det också vara extremt jobbigt och stigmatiserande. Deras ressentiment har länge växt och bidat sin tid. När till slut fördämningarna brister och de första fallen blir mycket uppmärksammade i medier, därför att de handlar om kända offentliga personer som anklagas av mindre kända (men som nu når ett större kändisskap), så följer det naturligt att i kölvattnet kommer även anklagelser att imiteras, både av äkta upplevelser, liksom av simpelt uppmärksamhetssökande av de som vill identifiera sig med (dvs mimetiskt efterlikna) ledarna i rörelsen, som vill bli upptagna i gemensamheten (mig med!).

När kulturen som tidigare upprätthöll skillnader mellan könen och som dikterade villkoren för umgänget degenererar, och när ”alla andra” tycks få sina begär, utsvävningar och sexuella preferenser tillfredsställda till höger och vänster, utan att de ifrågasätts, kommer man själv naturligtvis också att sluta ifrågasätta, både andra och sig själv. Att just ifrågasätta andras upplevelser, känslor och begär, ses på med mycket misstänksamhet idag, särskilt då kring sexualiteten. Man håller en hyperindividualistisk antropologi som sanning, och undviker att se, eller vilja se, det mimetiska och mellanmänskliga som hela tiden spelar sitt spel.

En parallell kan vi se det i dagens konstvärld, där det enda som räknas idag tycks vara graden av ”nyskapande” och ”normbrytande” i konstnärens verk. Jakten på att producera något ”unikt” gör att man producerar dålig konst, som i sin simplaste form endast är löjliga provokationer och ”normbrytande”, andefattig och tekniskt undermåliga verk utan kreativitet. Inte stor skillnad mot den utlevda, ”normlösa” och ”gränsöverskridande” sexualiteten som de kvinnor i metoo-rörelsen har fått erfara.

Som vanligt idag är det dock få som riktigt reflekterar över kulturen och dess vikt i denna typ av frågor. Man anser att normer är ett hinder för att alla skall kunna ”leva ut” och ”förverkliga sig själva”, att få vara ”sig själv”. Men när det kommer till mänskliga begär så är de aldrig något helt självständigt (därför att de så ofta är ”lånade/kopierade” av en mimetisk förebild) och därför grunden till konflikter.

Annonser