Sången från Disneys version av Djungelboken, är ur ett mimetisk perspektiv både rolig och träffsäker, här är texten:

Jag kungen är över alla här
under trädens gröna höjd.
Jag har nått opp, till högsta topp,
men ännu är jag ej nöjd.
Jag vill ju bli en man, en mänska
och kunna allt ni kan.
Jag vill inte längre apa mej,
jag vill bara va en man! Oh!

Ooo be do (ooo be do)
jag vill ju va som du, huu, uu (ooo be do).
Jag vill se ut som du, gå som du,
duu huu huu (ooo be do).
Det vill jag nu, hu, hu (ooo de do),
ett djur som ja, aaa, aaa (ooo be do)
det lär sej bra
bli-hi män-ni-ska-haa-haa (ooo-be-do).

Försök inte lura mej gosse,
jag inga konster tål.
Att känna till, hur eld blir till,
är mina drömmars mål.
Din hemlighet vill jag veta,
seså, säj hur det går till.
För då blir jag visst en man till sist,
och det är vad jag vill! Oh!

Ooo be do…

Jag måste lära mej leva
som mänskor lever nu.
För då blir jag ju lika dan,
precis lika dan som du.
Se till att jag nu får veta
hur mänskor sej beter.
Så att jag kan ta alla i hand
och dom sin vänskap mej ge! Oh!

Ooo be do (ooo be do)
jag vill ju va som du, huu, uu (ooo be do).
Jag vill se ut som du, gå som du,duu huu huu (ooo be do).
Ja, det är så, hå, hå (ooo de do),
så kan det gå, hå, hå (ooo be do)
att lära sej
bli en sån som me-hej! (ooo-be-do).

Men att vara människa är mer än att ”apa efter” (var)andras beteenden, det är att reflektera och transcendera beteenden. Allt kultivera är att förfina. Men, även om vi kan komma långt, så är vi fallna varelser. Vi klarar inte att av egen kraft lyfta oss själva i håret.

Vi behöver goda förebilder, ja även förebilders förebilder. Det vi ytterst behöver är någon som är både immanent, det vill säga med oss här och nu, och samtidigt transcendent, det vill säga ändå alltid bortom vår förmåga att efterlikna. Vi måste veta om, acceptera och värna om detta faktum, annars förlorar vi vår ödmjukhet och faller in i galenskap likt Nietzsche.