Dan Korn visar på ett effektivt sätt det absurda med modernismens normkritik och vad som händer när inga normer längre finns att överskrida:

”Vi människor behöver något att hoppas på, ett mål att kämpa för, en dröm som vi vill ska gå i uppfyllelse. Vad händer när det vi kämpat för redan inträffat? ”Sällhet är att blomstra, inte att ha blomstrat”, som Thomas Hobbes uttryckte det redan på 1600-talet. Detta var ett ämne som under 1990-talet mycket sysselsatte den märklige litteraturvetaren, sociologen, filosofen, fotografen, samhällskritikern med mera Jean Baudrillard (1929-2007). Han hade själv varit aktiv på barrikaderna 1968, men 1990 menade han att allt man i ungdomlig revolutionär yra slagits för redan uppfyllts. Alla fjättrade hade befriats. Allt var möjligt. Vad gör vi då? Baudrillards svar var att vi låtsas. Vi vill inte att kampen ska vara över. Därför kör vi på som vi brukat, inbillande oss själva att vi kämpar för höga mål. Kommer då någon och påpekar att kejsaren är naken, blir vi inte glada.”

Utan motståndare måste man låtsas kämpa. Likt Don Quijote ser man i sina febriga hjärnor allsköns väderkvarnar, i formen av fruktansvärda jättar. Man låtsas försvara de ”kränkta” och man gör allt och alla till offer, liksom man själv blir kränkt vid minsta motstånd och kritik. Syftet är att hålla igång revolutionen…

Detta är typiskt för modernismens krock mellan att vilja ge offer upprättelse, men oförmåga att göra det på annat sätt än på bekostnad av nya.

Vi har i stort avsagt oss den kristna inbjudan till hur vi skulle kunna leva utan syndabockar och offer, och då blir det kortslutning.

Och, när ”vi inte blir glada” betyder det att vi börjar leta efter syndabockar.

Länk