Taggar

, , , ,

På SvD skriver Johan Wennström, doktorand i statsvetenskap, om den amerikanske psykologen Steven Pinkers rön från sin forskning om hur våld är ett minskande fenomen i världen, men med ett undantag – från 60-talets västvärld är det en ökning.

”På några få år vändes en tre decennier lång nedgång i våldsbrottsligheten i USA, och i Europa ökade våldet till nivåer som då inte hade upplevts på ett århundrade.

En del forskare har menat att våldsvågen skulle kunna förklaras med demografiska förändringar. Pinker prövar och förkastar dessa teorier, och menar att våldets ökning i stället hade kulturella orsaker. Han anser att det går att dra ett kausalt samband mellan den kraftiga ökningen av mord, våldtäkt, misshandel, rån och stölder, och 1960-talets vildsinta ‘mot- kultur’.

I stället för gamla dygder som återhållsamhet och artighet, firade tongivande kulturella ikoner, rockband och filmer på 1960-talet alla uttryck som fanns för gränslöshet, utanförskap och psykisk sjukdom. Äktenskapet och familjen, som civiliserat så många unga män, utmålades som förljugna institutioner och som hämskor på den personliga friheten.

Enligt Pinker gled detta hat mot den borgerliga kulturen sömlöst över i först en romantisering, och sedan ett förverkligande, av våld. Vänstertänkare beskrev brottslingar som rebeller. Och när man, som Pinker beskriver det, till och med kunde ha överseende med våldtäkter, om de utfördes av minoriteter, var det inte förvånande att våldsbrotten ökade. Rättssystemet tog intryck av tidsstämningarna, och förde in bilden av gärningsmän som offer i straffskalorna.”

Kultur är, genom den religiösa riten vilken återspeglas även i alla sekulära institutioner, det som tämjer det allomfattande våldet till att polariseras från alla till en, syndabocken, det ställföreträdande offret. Hur vilsna dessa revolutionära än var på 60-talet så hade de någon form av intuition om detta, ur vilken ivern att förstöra den rådande kulturen och alla normer som de ansåg (och fortfarande anser) vara hämmande och förtryckande för individen fick sin styrka från.

Kristendomen visade på syndabocken. Men kristendom ansågs inte vara gott nog åt de radikala. Eftersom kristendom ställer stränga krav på utövarna, i form av dygder, av ödmjukhet och lydnad, ansågs detta vara en del av de förtryckande normerna i västvärlden. Själva ville man ha en radikal frihet från alla krav och band (jmfr med texten om den förlorade sonen) till Gud, land, familj eller samhälle. Resultatet av ständigt normöverskridande (ständig revolution) är normlöshet, vilket är nihilism och vars yttersta konsekvens alltid är våld. Vad man gjorde revolt mot var ytterst (den kristna föreställningen om) Gud och om att kristna är de som är på väg mot ett mål i form av personlig helgelse.

Men samhället bygger på våldsmonopol. Att vi överlämna viss frihet, t ex att hämnas oförrätter, till en formell rättsprocess, kontrollerad av ett monopol i form av staten. Vi har inte att välja mellan våld och frihet, vi måste välja mellan våld och ordning. Och ordningen måste till sist backas upp med våld. Det är det mänskliga dilemmat, eftersom vi tycks vara oförmögna att kollektivt leva som kristna. Men vad kristendomen gör, främst i den katolska kyrkan, är att visa på en helt annan struktur och ordning än den sekulära, där den högste är den främste tjänaren av andra, där förlåtelse för synder alltid är möjlig.

Vi kan inte ha någon fullständig frihet. Det är den farliga utopin som utgör bakgrund till alla våra moderna folkmord. Marxisterna trodde de kunde skapa en socialistisk människa, som skulle leva i full frihet efter att staten rasat ihop. Marxismen var inte för en stark stat, utan för en antiteistisk ultraindividualim. Forskaren Timothy Snyder har också visat att Hitlers utopi i grunden var den samma, men han använde nationalismen som ett medel för det nödvändiga kriget som skulle ta oss dit.