Taggar

, , , , ,

Läser Paul Bermans bok ”De intellektuellas flykt”, vilket bland annat redogör för de kärvänliga förhållandena mellan de tyska nazisterna och dåtidens främsta muslimska ledare, stormuftin av Jerusalem, Amin Al-Husseini.

Från tyskt håll vände och vred man på den nazistiska (och uppenbarligen mycket anpassningsbara) rasideologin för att foga ihop den med islam trots att araberna i grunden var en gren på det semitiska trädet. Tyskarna anpassade helt enkelt den nazistiska ideologin för att skaffa sig allierade i kampen mot den ”globala sionistiska konspirationen”, vilken man menade sig föra på ett globalt plan. Detta samarbete gick i praktiken så långt att om den så kallade ”ökenräven”, den tyske generalen Rommel, hade lyckats besegra britterna i Al-Alamein hade vi, enligt Berman, fått se en total etniskt rensning på judar i Mellanöstern.

Det som är intressant i här Bermans redogörelse för antisemitismens roll i upprinnelsen till andra världskriget och under dess direkta efterspel är att vi ser två så tydligt skilda tendenser. I krigets slutskede tog det mindre än två år att i Mellanöstern gå över från för sympati med judarnas lidanden, till ett förnyat, förstärkt judehat och försvar för nazistiska kollaboratörer. Berman skriver:

”Arabförbundet var en ny organisation. År 1944 uttrycktes officiellt sorg öer de europeiska judarnas lidande vid en av de konferenser som ledde till bildandet av förbundet, trots att den fulla omfattningen av dessa lidanden ännu inte blivit känd. Inte desto mindre ställde Arabförbundet 1946 krav på frisläppandet av muftin.”

Så länge skuggan av skuld för judarnas lidanden inte föll på någon muslim, så kunde sympati uttryckas, men så fort detta ändrades och det faktiskt uppdagades att stormuftin själv bidragit, började förnekandet.

Även västerländsk undfallenhet och politisk egoism från västmakterna tas upp som bidragande orsaker till att de pro-nazistiska muslimerna i Mellanöstern, med stormuftin i spetsen, aldrig kom att offentligt rannsakas.

”Så kom det sig att det arabiska området blev den enda region på hela jorden där en förbrytare på den fascistiska sidan i kriget, och därtill en betydande ideolog, återvände hem höljd i ära istället för i skam. I denna enda region av världen fortsatte de gamla fantasierna om judar och sammansvärjningar att behärska den politiska föreställningsvärlden inom stora och mäktiga politiska rörelser som Muslimska brödraskapet, liksom andra rörelser.”

Antisemitism, anti-judiskhet, har existerat så länge judar har existerat. Vi kan också konstatera att judarna förföljde de första kristna. Vi kan därefter konstatera att när kristna i sin tur hamnade i majoritet och i maktpositioner, så vändes det till förföljelser av judar. Förföljelser är universellt och har sin grund och botten i det människliga behovet av att ständigt söka utse syndabockar i syfte att stärka sin egen gemenskap.

Under århundranden har det spridits allsköns propaganda, myter och lögner om judar i och av det kristna Europa. Samtidigt finns det de (Berman hänvisar bland annat till Mak R. Cohen, vid Princeton University) som hävdar att islam, åtminstone under sin första tid men även som dominerande makt, aldrig lade vidskepligheter och myter till grund för specifika judeförföljelser. Naturligtvis förkom det stundtals både massakrer och våld mod judar, men då under andra förevändningar och i mindre omfattning (hävdas det) än i den kristna världen. Överlag betraktades judar (lika illa) som alla andra ”otrogna” och erfor därför samma status som dhimmi (en andra klassens medborgare som var tvungna att betala en särskild skatt), varken mer eller mindre. Om detta stämmer så skedde i så fall en brytning i och med stormuftin i Jerusalem, som verkligen gjorde allt i sin makt för att demonisera judar – och därifrån har det bara fortsatt. Falsarier som konspiratoriska ”Sion vises protokoll” och Hitlers ”Mein Kampf” är idag storsäljande verk i Mellanöstern, Israel undantaget.

Andra världskriget satte definitivt en punkt för västerländska inbillningar om barnätande, brunnförgiftande, världserövrande judiska konspirationer. Men bara i de delar av världen där väst utövat kulturellt inflytande. Bland annat noterar Berman att:

”Den Katolska kyrkan, som kunde ha valt att se sig själv som uteslutande ett offer för nazisterna och kriget (och kyrkan var förvisso ett offer, i stor skala) valde till sist en period av sofistikerad introspektion – den självprövning som ledde till omfattande teologiska reflektioner på 1960-talet; en epokgörande utveckling i katolicismens historia.”

I den kulturkristna delen av världen följde en självrannsakan utan andra påtryckningar än de att nazismens offer blev synliggjorda. Här blev vidskepligheterna om judarna bannlysta. Och även om det kunde fortsätta att pyra här och var i det fördolda, så försvann detta tankegods från det offentliga rummet. Varför skedde det inte i muslimska Mellanöstern? I den muslimska världen (främst Mellanöstern) gick det precis åt andra hållet, och detta redan långt innan landet Israel bildades och kunde utses till ursäkt (syndabock) för det fortsatta hatet.

Istället för introspektion har man ägnat sig åt en allt kraftigare förnekelse och bara större självförhärligande – med andra ord åt ”mytologisering” där de oskyldiga blir till demoniska monster och skyldiga till heroiska vita riddare.

Även om vi inte tidigare formulerat oss så tydligt och uttalat syndabocken, så har det funnits en sådan kristen intuition ända sedan apostlarnas tid och vi har genom historien mer och närmat oss denna sanning (naturligtvis under inflytande av sanningens heliga ande). Den kristna synen på Kristus som det oskyldiga offerlammet, Guds lamm, är helt unik. Inom Islam erkänns Jesus visserligen som en viktig profet som sa kloka saker och stod Gud nära, men inget mer än det. Hans död som det sanna och oskyldiga lammet, liksom återuppståndelsen är inte erkända inom islam, utan bortförklaras. För kristna är dessa de mest centrala och historiska (inte symboliska) händelserna, och som är själva uppenbarelsen.

stormuftin-och-hitler-w490