Det börjar gå upp ett litet ljus, åtminstone på vissa håll, om situationen i Egypten och att problemet där i grunden är mimetiskt betingat och helt i linje med Girards antropologi, där (den kortsiktiga) lösningen kommer vara ”syndabocksmekanismen” (min fetning nedan):

”Samtidigt som motsättningarna i Egypten ökar, letar alla efter syndabockar. Något som fortfarande enar hela egyptiska folket är fientligheten mot väst, som nu nått rekordnivåer. Mursis anhängare anklagar väst för att ha varit med och avsatt honom, och andra sidan anklagar väst för att stötta Muslimska brödraskapet. Sanningen är att västländerna är rådvilla. Om man inte fördömer militärens agerande, och fortsätter ha relationer som vanligt, blir det svårt att kritisera andra diktaturer i världen. Men om man bryter kontakten riskerar man att stärka de islamistiska krafterna, som är ideologiskt fientliga till både demokrati och västvärlden. Den bistra sanningen är att Egyptens öde bara kan avgöras av egyptierna själva.”

Här är vad jag själv skrev om Egypten för inte så länge sedan. Våldsamheterna kommer att eskalera och skulle Muslimska Brödraskapet tystas av militären, kommer de att byta taktik och gå över till vad som återstår – terrorism. Demokrati är inte lösningen, för det är att börja i fel ände. Den enda början på lösningen är genom Kristus – att alla ser sina egna syndabockar och erkänner sin egen synd och skuld.