Taggar

, , , , ,

Utvecklingen i den så kallade ”arabiska våren”, sedermera kallad för ”vintern” efter att folket visat sig ersätta de gamla tyrannerna med nya, faller naturligtvis mycket in under vad vi sade i vår föregående post. Detta är sammanbrottet för en diktatur, en ”kung” avsätts hastigt och lustigt i ett land, fenomenet sprider sig (mimetiskt) till andra länder, och när allt väl är över kastas hattarna upp i luften, man sjunger nationalsången och går nöjda och glada hem, var och en till sitt…

Ah nej, det var ju bara i de progressiva journalisternas våta önskedrömmar detta skedde.. Tillbaka till verkligheten:

I själva verket upprepades händelserna under korset, beskrivna i evangeliet enligt  Lukas, 23:48 – ”Och när allt folket, de som hade kommit tillsammans för att se härpå, sågo vad som skedde, slogo de sig för bröstet och vände hem igen.” Att slå sig för bröstet betyder att man har sorg, är förtvivlad och i själva verket inte förstår alls vad som just hände. Det blev ingen parad och ingen nationalsång heller.

I Egypten gjorde man en syndabock av sin president, Mubarak (notera att vi här talar om strukturer och inte moral – presidenten var inte någon oskyldig duvunge moraliskt sett, men strukturellt är han en solklar syndabock, och det är detta som intresserar oss). Därefter utlyser man val, demokrati, men man har ingen tidigare erfarenhet av detta tillstånd och det är, som sagt, bara i progressiva journalisternas våta önskedrömmar som chansen för en liberalt sinnad president att vinna är större än att det snöar i helvetet. Så, folket tillsätter, i demokratiska val, det närmaste man kan finna i form av en ny tyrann, Muhammed Mursi. När man upptäckte vad som hade hänt utbröt snart nog en ny (eller kontra-) revolution, med en påföljande ännu större förvirring och bröstbankande på Tahrirtorget. Som Jonathan Spyer noterar (PJ Media), med en tjusig hänvisning till franska revolutionens namn på sin tidigare kungamakt:

 “So the stage seems set for an ongoing, bloody showdown between the ancien regime and the Brotherhood — as in Syria, but with the difference that in the Egyptian case, neither of the sides is aligned with Iran. This is an intra-Sunni conflict.”

MursiAlla de som tror att det i mellanöstern handlar om en konflikt mellan nationer, folkgrupper eller religioner misstar sig. Det handlar inte ens om en intern schism mellan shia- och sunnimuslimer, utan det är en konflikt grundad i mimetiskt begär. Det man begär är en spegelbild av vad ”motståndaren”, förebilden/rivalen begär – vilket är makt.

Den tidigare helt dominerande maktfaktorn i form av militären, fick helt plötsligt se sig utmanad och delvis utmanövrerad av Muslimska Brödraskapet som lyckades vrida revolutionens vindar till sin fördel. Det tog dock inte lång tid för (den lilla, upplysta) skaran av revolutionärer att inse att de faktiskt inte såg någon skillnad på Mubarak och Mursi. De var varandras spegelbilder! Alla upptänkliga arbiträra skillnader tas dock som ursäkt för att undvika att se sig själv i den mimetiska spegel, liksom hur dessa likheter bara ökar ju mer en konflikt eskalerar.

Ingen är intresserad av något annat än att övertrumfa sin rivals makt här. Det finns en stor ovilja att överlåta någon som helst makt till någon annan än ”de sina”, vilket bottnar i (en nog så befogad) rädsla, eftersom makten alltid missbrukas till att gynna det egna särintresset istället för det gemensamma bästa. För till skillnad från den svenska, så är militären i Egypten faktiskt ett särintresse.

De enda som antagligen skulle kunna hantera makten i Egypten, utan att direkt hänge sig åt hämnd och förtryck, är de som är allra längst ifrån den – de koptiska kristna. Dessa blir istället med jämna mellanrum blir utsedda till syndabockar och utsatta för våld och förföljelser.

Nu är varken Sverige eller västvärlden ett undantag från samma mimesis och dess verkningar, men vi har tack vare en viss tradition av att kontrollera maktens förehavanden, utan risk för allt för hårda repressalier, lyckats införa en del skyddsmekanismer som syftar upprätthåller en sorts maktbalans. Vårt kristna kulturarv gör det heller inte möjligt att hur som helst skapa oss syndabockar. Vi känner igen dem och vi ifrågasätter dem hela tiden, därför att vi har haft en oskyldig man uppspikad på ett kors framför oss i nästan tvåtusen år (vi i norra Europa kanske bara hälften så lång tid). Vi får väl se hur det går när detta kulturarvs inflytande allt mer försvinner från det offentliga. I Sverige har vi ju redan sett hur samvetet, detta grundläggande kristna fundament, har fördrivits från vård, skola och omsorg.