Häromdagen tog jag en halvdag ledigt från det vanliga jobbet och besökte tankesmedjan Timbros seminarium i samband med boksläppet av antologin ”Religionen i Demokratin – ett politiskt dilemmas återkomst”. Flera intressanta författare deltar med bidrag i denna bok, med Eli Göndör som redaktör.

Temat är tämligen högaktuellt, inte minst med tanke på Omar Mustafas korta visit i det socialdemokratiska partiets ledning, men som ett högaktuellt ämne i vår tid. Som Eli själv presenterar boken, så har religionen inte försvunnit ur samhället i takt med att bildningsnivå och välståndet har ökat, så som förespåddes av så många av modernitetens och ”upplysningens” företrädare. Till och med i Sverige, kanske det mest sekulära landet i världen, har religionen levt vidare ”och finns ännu kvar som en naturlig del i miljontals människors vardag samtidigt som det religiösa utbudet ökat markant genom invandring.”

Uppmärksamheten och bevakningen kring valet av påve Franciscus var förvånansvärt stort. Kanske på grund av medias önsketänkande om att få se en HBTQ-vänlig protestant vald till Heliga Stolen (vilket de såklart inte fick se), men kanske också för att religionen uppmärksammas som närvarande i samhället och att vi inte kan skilja på religion och politik så strikt som vi västvärlden har försökt att göra sedan upplysningstiden.

Två saker jag kan invända mot, eller snarare saknade, i boken/seminariet, är att begreppet ”religion” används allt försvepande och generaliserande, och man tenderar att likställa och relativisera alla religioner med varandra. De franstod mer som olika tanke/idésystem med olika syn på sanningen – och någon form av vetenskaplig eller empirisk analys kan (vågas?) därför inte läggas på dem.

Jag är av åsikten att vi måste kunna se och medge att västvärlden, med sin judiskt-kristna värdegrund, är exceptionell i världen. Mitt djärva påstående är att utan kristenndomen hade naturvetenskap, mänskliga rättigheter för individen, eller för den delen den sekularisering vi samtidigt måste kritisera, kunnat utvecklas.

Den andra är att jag tycker man missade att se hur religion är kultur och hur kultur är religion. Människorna, de enskilda personerna, är kulturbärare, men människorna formas samtidigt av sin kultur, vilken i grund och botten innehåller en trosuppfattning, vilken utmynnar i diverse uttryckssätt, föreställningar och ritualer.

En jobbig förkylning har gjort det omöjligt att följa upp det hela tidigare eller ens börja läsa boken än, men hoppas kunna ändra på det under maj.

Seminariet spelades in av Axess TV och kommer att sändas där. Mer information här.

Några andra röster:
Göran Skytte om antologin på SvD.Erik Helmerson på DN här.

Bild från paneldebatten som följde på bokpresentationen.