Det populärkulturella begreppet ”stalker” är engelska för ”förföljare”. Idoldyrkan som övergått till besatthet som i värsta fall kan övergå i våld. Kan vi se det mimetiska även här? Två kanske mest kända fallen i världen är Mark David Chapman, John Lennons mördare, och John Hinckley jr som försökte mörda president Ronald Reagan i syfte att imponera på Judie Foster. Låt oss göra en liten studie av det första av dessa fall.

Johan Lundberg skriver i en recension av Fredrik Strages bok ”Fans”, som kom ut 2005, och som tar upp flera fall av idoldyrkan på gränsen till besatthet att:

”Förföljandet kan på många sätt ses som sinnebilden av den postmoderna fiktionen. Ett litterärt exempel skulle kunna utgöras av Paul Austers New York-trilogi, där ett återkommande tema är gestalter med väldigt vag självkänsla som i förföljandet av en annan person tycker sig få en mening med sin tillvaro, ja kanske rentav en egen identitet.” (SvD Kultur)

Vad vi kan se är just detta. Stalkern letar efter sin identitet genom sin idol. Det är själva grundkonceptet för det Girard benämner som intern förmedling i Deceit, Desire and the Novel. Lundberg noterar den inte så ringa rollen hos media, som:

”… genom att skapa en falsk förtrolighet gör medierna att kändisen framstår som en nära bekant, som en tvillingsjäl.”

Förföljarens verklighet är en vild blandning av de vildaste fantasier och verkliga händelser – anpassade för att tillfredsställa begäret.

En decemberdag 1980 sköts John Lennon till döds av Mark David Chapman i New York. På platsen greps han av polisen, med boken ”The Catcher in the Rye”, av J.D. Salinger, med sig och som innehöll motivet till mordet:

”Dear Holden Caulfield, From Holden Caulfield, This is my statement.”

Efter att ha levt helt normalt och med måttlig framgångsrik började Chapman av någon anledning känna sig allt mer som en misslyckad person. Han fick självmordstankar och försökte till och med ta sitt liv, vilket dock misslyckades. Efter den incidenten började livet arta sig igen, han reste mycket och gifte sig till och med. Men han återföll dock så småningom i tvångstankar och fick alkoholproblem, han blev fullständigt besatt av boken ”Catcher in the Rye” och av John Lennon. Ett vittnesmål från, James Taylor, som Chapman träffade på dagen före mordet lyder:

”The guy had sort of pinned me to the wall and was glistening with maniacal sweat and talking some freak speak about what he was going to do and his stuff with how John was interested, and he was going to get in touch with John Lennon.”

”Idoldyrkan” av artister och kändisar är främst uttryck för extern förmedling, alltså där förebilden är mycket avlägsen i ”status” att det inte innebär någon större risk för rivalitet. Men vi har då och då att göra med så kallade ”stalkers”, alltså personer som förföljer sina idoler. För den som förföljer sina idoler har avlägsen beundran av förebilden övergått till besatthet vilken kan ta sig olika uttryck. En förföljare kan till exempel söka efter att få träffa kändisen därför att han/hon anser att de har en nära relation, även om de aldrig verkligen träffats tidigare. En förföljare kan uppfatta en blick vid något offentligt tillfälle som om att denne ”tittade rakt på mig”, och att den nära relation uppstod i det ögonblicket. I själva verket finns relationen endast i förföljarens medvetenhet.

Beundran, vilken till en början handlar om extern förmedling rör sig sakta men säkert i gränslandet över till intern förmedling, det metafysiska begäret. När begär blir metafysiskt, vill den som begär äga förebilden/idolens självaste vara, dennes existens. I de extrema fallen blir de idolerna ”likt gudar”, vilka man måste göra allt för att efterlikna.

Girard är dock säker på att denna form av ”horisontell transcendens” (den engelska översättningen från originalets franska är deviated), ”är en karikatyr av vertikal transcendens.” Och att ”[d]et inte finns något element i denna förvrängda form av mysticism som inte har sin motsvarighet i kristendomens sanningar. (Deceit, Desire and the Novel, sid 61)

De falska profeterna lovar oss att vi en dag bli ”likt gudar”. Vad de inte säger är att om vi alla blir gudar, så finns det ingen som vi kan utöva vår gudomliga makt på. I Paradiset är det ormen som lurar Eva att äta av den förbjudna frukten och han lovar att de inte alls skall dö, utan ögonen skall öppnas ”så att ni blir som Gud” (med kunskap om gott och ont). Och visst, vi blir till gudar inför varandra och förvirringen av vad som är upp och vad som är ner blir därför total. Mimetiskt begär och rivalitet får samhällets strukturer att lösas upp i förvirring och kaos.

Lennons mördare, Mark Chapman, hade beatlesmedlemmen som sin främste idol, men idolen förvandlades plötsligt till hans ett hatobjekt. Vad som fick allting att vändas upp och ned var en kommentar fälld i förbifarten av Lennon: Med orden ”vi är populärare än Jesus” blev han en hädare för Chapman. Idolen tappade helt plötsligt allt sitt värde. Chapman hade i och med detta ”sett igenom” sin idol, denne är helt plötsligt inte den gudalike, orubblige, som han föreställt sig, utan en vanlig dödlig igen. Ja, idolen är inte längre ens en människa längre utan ett kryp, en demon, en ond varelse vilken man har rätt att ta ut sin hämnd på.

Att Chapman var en ”religiös fanatiker”, vilket religionskritiker i allmänhet och kristendomskritiker i synnerhet, är snabba att dra som slutsats – och att religion därför är ett farligt gift som fördunklar våra sinnen. Det är, på sitt sätt, en korrekt iakttagelse. Men den är inte korrekt på det sättet som dessa kritiker tror. Chapmans beslut att döda, att offra, John Lennon för att försvara Jesus, är en religiös handling, men det är långt ifrån att göra vad Jesus själv uppmanar oss till om vi vill följa Honom, nämligen: ”Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig.” (Matteus 16:24-28). Chapman valde att bortse från detta och istället följa sina inre demoners röster.

Chapman, den blivande mördaren, har samtidigt gjort sig en annan avgud, en annan idol, vars vara han begär (dock med viss tolkningsfel även här). Här återkommer vi nu till boken ”The Catcher In the Rye”. Enligt en psykiatriker vid rättegången mot Chapman skall ha sagt att, genom mordet förställde han sig själv komma att genomgå en förvandling till bokens huvudperson, Holden Caulfield. I fortsättningen skulle Chapman vara likt den ”skyddsängel”, vilket Holden ser sig själv som i en dröm beskriven i boken.

Här har vi en ny intern förmedling, ett metafysiskt begär; Chapman vill bli Holden Caufield, men eftersom Caulfield är en fiktion, en karaktär i en bok, kan han dels inte ”falla” som Lennon, och inte heller bli en sann rival till Chapman. Holden Caulfield är för Chapman vad riddaren Amadis av Gaula, är för Don Quijote. Den främste, förnämaste, tappraste riddaren som alla riddare måste efterlikna. Chapman själv blir en Don Quijote, stormande mot väderkvarnar och olyckliga resesällskap som råkar komma i hans väg.

Chapman har själv sagt om sitt motiv för mordet att:

”The result would be that I would be famous, the result would be that my life would change and I would receive a tremendous amount of attention, which I did receive… I was in a very confused, dark place. I was looking for reasons to vent all that anger and confusion and low self-esteem.”

Som vi noterade i förra postningen så har dåligt självförtroende med att göra hur vi själva misslyckas med att leva upp till de krav vi kommer att ställa på oss själva, på grund av intern förmedling av metafysiskt begär. Det är inte på grund av ”samhällets krav och normer” (därmed inte sagt att det inte finns krav utifrån på oss), utan på grund av att vi försöker bli något/någon vi har fått för oss att (vissa) andra är – perfekta, gudalika, varelser utan fel och brister.

Man måste döda sina gudar för att kunna ta dess plats. Blir Lennon det ställföreträdande offret, därför att Chapman inte kan döda en fiktiv person som Holden och ta hans plats som räddare i nöden? John Lennon måste därmed bli syndabocken som måste dödas för att återställa ordningen i Chapmans existentiella kaos.

Det kunde dock ha blivit någon annan än Lennon. Chapman hade gjort en hel lista med kändisar han kunde mörda. Lennon utsågs mer eller mindre på chans, precis som vi alltid valt ut syndabockar på grund av godtyckliga anledningar.

Även om vi här långt ifrån har lagt fram hela bilden så tror jag vi har lyckats skrapa lite på ytan av ett fall där mimetiskt metafysiskt begär i allra högsta grad medverkar. Faktum tycks vara att ju mer man gräver desto fler saker framträder som stärker Girards modell för denna form av begär som den grundläggande drivkraften i mänskliga relationer.

Chapmans egna ord, yttrade inför en eventuell frigivning (som inte blev verklighet då och inte blivit det ännu medan detta skrivs) :

“I feel that I see John Lennon now not as a celebrity. I did then. I saw him as a cardboard cutout on an album cover. I was very young and stupid, and you get caught up in the media and the records and the music. And now I’ve come to grips with the fact that John Lennon was a person. This has nothing to do with being a Beatle or a celebrity or famous.”

När vi glömmer att andra människor är personer som oss själva, kan vilka medel som helst rationaliseras, för att nå målen. Vill vi behålla vår egen mentala hälsa, vår egen mänsklighet kan vi inte heller glömma att mördaren Chapman också är en person.