Taggar

, , ,

Kan människan inte bli fri? Samhället, kulturen, familjen, religionen, traditionen, allt innebär fjättrande normer som hindrar henne att bli vad hon själv vill bli. Varför misslyckas hon ständigt från att lösgöra sig från alla dessa bojor? Inget är ju idag mer populärt än att ifrågasätta normer; ”[d]et normkritiska paradigmet är lika förhärskande idag som vänsterekonomiska idéer var på 1970-talet”, skrev Marika Formgren insiktsfullt om på Svenska Dagbladet för ett tag sedan:

”Skolmobbning ska utplånas genom att elever och lärare kritiserar vithetsnormen, heteronormen, genusnormen och så vidare. Är du vit, heterosexuell pojke är det alltså kört. Du kan inte bli mobbad, och du är vad företagare var på 1970-talet: något ont, som man måste ta allt värde ifrån för att stärka de utsatta.”

Hade vi bara varit utan normer hade ingen blivit mobbad, tycks man resonera, medan vad som egentligen har skett är att mobbningen drabbar offer vi inte bryr oss om eller vägrar betrakta som möjliga offer.

Varför kan vi då inte lämna samhällets normer och bli fria individer? Men det är inte samhället, skriver Girard i ”Deceit, Desire and the Novel, utan individen själv som i sin subjektivitet ”fördömer” sig själv och ”hatar” sig själv (en mobbare tar i själva verket ut sin egen oförmåga till frihet genom att försöka betvinga andra). Hennes frihetsdrömmar krossas gång på gång och hon tvingas inse att hon inte lever upp till det ideal av självständighet hon ser hos andra.

Varför? Var finner vi källan till de skyhöga krav på oss själva som vi ställer upp och som vi inte aldrig kan nå upp till? Att de verkligen skulle komma från vårt eget subjekt är föga troligt eftersom något sådant också borde kunna överträffas av samma subjekt som skapade det. De måste således förmedlas av något utanför subjektet, i något som denne således placerat all sin trohet och förtröstan hos.

I vår ”romantiska” tidsålder är det främst den interna förbilden-modellen som dominerar våra begär. Det typiska för denna form av förmedlat begär är, som vi tidigare noterat, att ingen vill erkänna att förebilden har den makt och inflytande som den har. Vi är självständiga individer och därmed står vi helt autonoma, var och en som världens mittpunkt, i ett universum av objekt som är begärliga endast därför att de är ”begärbara”. ”Om en man älskar en kvinna, är det därför att hon är värd att älska”, skrev till exempel Jean Paul Sartre, som menade att subjektet självständigt avgör vad som är värt att älska och hata.

Allt detta har varit en underliggande ”sanning” i västerländskt tänkande under de senaste två – tre århundranden, skriver Girard: ”Gud är död, människan måste ta hans plats. Högmod har alltid varit en frestelse men i modern tid har det blivit oemotståndligt därför att det organiseras och förstärks på ett aldrig tidigare känt sätt.” (Deceit, Desire and the Novel) Gång på gång blir vi besvikna över att ormens löfte om att vi själva skall bli ”likt gudar” inte infrias. Gång på gång finner vi nya (av)gudar vi vill efterlikna, genom internt förmedlat, metafysiskt begär.