”Oförblommerad svensk tacksamhet visar nästan bara folk som överlevt en sjukdom. Cancerpatienter på bättringsvägen. Göran Skytte efter sina slaganfall. Det tycker vi är lite genant, det också, men man måste ju begripa vad de har varit med om. Eller hur?”

Johan Hakelius skriver om tacksamhet på Aftonbladet, på den enda läsvärda sidan i tidningen.

”Nu är det förstås sant att svenskar säger ‘tack’ hela tiden. Till kassörskor, busschaufförer och middagsvärdinnor, till exempel. Men det är en artighetsfras, som ‘hej’ eller ‘välkommen’. Ett sätt att underhålla grannsämjans staket mellan oss. Verklig tacksamhet kräver motsatsen: att vi river staketet och blottar oss.

Där någonstans närmar vi oss kärnan. Den tacksamme erkänner sig behövande. Inte helt självständig. Bunden till någon annan, eller något annat. Socialt skuldsatt, rent av. Och, som en annan sann svensk, sade: ‘Den som är satt i skuld är icke fri.'”

Vi känner aldrig någon tacksamhet mot den anonyma välfärdsstaten. Allt som kommer därifrån, har vi fått lära oss, har vi rättigheter till. Vad som rätteligen är oss tillbörligt finns ingen anledning att vara tacksam för, det är ju vårt från början. Dick Erixon skriver på samma tema i inlägget Välfärd och filantropi, hur vårt samhälle utvecklats från ”samhällsgemenskap” till ”statsgemenskap”:

”Därmed ansågs det för individen vara viktigare att vara fri från beroende av medmänniskor än att värna frihet från statliga makt.”

Staten har därmed blivit den stora illusion i vilken verkliga människor blir osynliga. Staten ser sig till nöd och tvungen att rasera mellanmänskliga relationer på andra nivåer, därför att den inte tolererar konkurrens utan kräver monopol på vår tacksamhet. Att behöva visa tacksamhet mot andra människa anses vara för utlämnande, för skuldtyngt, för stigmatiserande. Bättre att kräva vad som är vår förbannade rätt från en anonym byråkrati.