Taggar

, , , , ,

Har vi slutat bränna häxor?

Girard konstaterar korrekt att det inte var för att vi ”uppfann” vetenskapen som vi slutade bränna häxor på bål, utan därför att vi slutade bränna häxor som vi kom att utveckla vetenskapen. Det finns en epistemologisk kraft i det västerländska tänkandet som vi såklart delvis kan härleda till grekisk filosofi, men som också måste tillskrivas kristendomen. Vi kan inte se att offret, häxan, är oskyldig när vi befinner oss i folkmassan som vill kasta henne på bålet. Bara genom att ta oss utanför mobben, genom att betrakta händelserna objektivt och vetenskapligt, så som apostlarna fick se Jesus föras till korset, kan vi börja bli vetenskapliga i ordets rätta bemärkelse. Att vara vetenskaplig är att söka sanningen, inte att följa med strömmen.

Medeltidens häxa var naturligtvis inget annat än samhällets syndabock. Den som fick skulden för missväxt, uttorkade brunnar, barnlöshet, eller vad nu för anklagelser kollektivet kunde enas om att kasta mot någon. Men bara för att ingen tror på häxor idag, så betyder det inte att de inte längre existerar. De har bara fått nya namn och nya former. I Italien har sex forskare, samt en tjänsteman, dömts till fängelse för att inte ha varnat i tid för ett jordskalv, L´Aquila, 2009, enligt artikeln i SvD:

”Kanske borde forskarna ha varnat tydligare för en större jordbävning. Kanhända utsattes de för påtryckningar att tona ner riskerna av politiker som ville undvika en kostsam massevakuering. Även om det är så, anses domen vara olycklig. Den riskerar att paralysera eller förvränga forskarnas framtida arbete på ett sätt som varken gynnar vetenskapen eller allmänheten.”

Se här, till och med artikelförfattaren, som borde klara av att vara objektiv och vetenskaplig, fallerar att se dessa forskare som helt oskyldiga. Det finns en möjlighet att de är skyldiga! Att inte se detta är helt klart ett utslag av vår sekularisering. Domen anses ändå ”olycklig”, men inte främst för att den straffar oskyldiga, utan därför att den får praktiska konsekvenser som inte ”gynnar vetenskapen eller allmänheten” i framtiden. Så, hade detta gynnat kollektivet hade det varit i sin ordning? Och är vi förresten säkra på att det gör det? På det psykologiska och antropologiska planet finns det kanske fördelar att dra, för när syndabocken finns där att lasta, behövs det vare sig självreflektion eller eftertänksamhet. Det ger åtminstone en, visserligen falsk, känsla av att själv vara oskyldig, liksom det skänker viss bekvämlighet.

De som brukar vara så snabba att ensidigt peka finger och kritisera katolska kyrkans förhållningssätt till Galileo Galilei för ungefär fyrahundra år sedan, kanske får en liten tankeställare av denna händelse, nu i vår tid.