Efter det lilla besöket i Lustgården är vi åter förpassade ute i allvaret. Vi skall nu se vidare på vad Elias Canetti, tillsammans med René Girard, kan ha att säga om vår samtida kultur idag, genom att betrakta vad människor har gjort i alla tider, nämligen format sig i olika grupper och massrörelser, liksom i länder och nationer. Canetti skriver (i Crowds and Power):

”When people think of themselves as belonging to a nation at moments of national crisis, let us say at moments of national turmoil such as the outbreak of war, when they think of themselves as Englishmen or Frenchmen or Germans, what they have in mind is a crowd or a crowd symbol, something that they can relate to themselves.”

Canetti poängterar hur olika folk tenderar att ha olika gruppsymboler som binder dem samman. Engelsmannen har havet medan tysken har sin skog. Judar identifierar sig med sin ”Exodus”, ökenvandringen som varade i fyrtio år, efter fångenskapen i Egypten. I händelser av sociala kriser, som krig, kan man sluta sig samman därför att man bär på samma ”totem”. Idag samlas vi under nationens flagga, men tidigare kunde det vara under olika former av tecken på att man tillhörde en och samma stam.

Detta är ett sätt att samlas, i en positiv bemärkelse, kring något gemensamt. Att samlas på liknande sätt, fast i en negativ bemärkelse, vilket kan ske simultant, är att samlas runt (och mot) en syndabock.

Denne syndabock, framställs också när samhället befinner sig i en social kris. Så fort någon (kan också vara en grupp) identifierats av massan som ”syndaren”, som den ”orene”, börjar massan själv betrakta sig själva som ”syndfria” och ”rena”. De egna synderna evaporerar i samma ögonblick, för att istället projiceras på denne syndare, som nu finner sig stående helt utanför den tidigare gemenskapen. Syndaren betraktas som ett hot mot gemenskapen och orsaken till gemenskapens kris.

Syndabocken bör vara den ursprungliga mitten för samlingen, då tiden före bestod av mimetisk rivalitet och våld. Först efter syndabockens död har den första ”riktiga” gemenskapen formats, och av offrets formades det första totemet, som ett sätt att mytologisera faktumet att det egentligen var en människa man dödat och för att kunna återskapa situationen. Girard i Violence and the Sacred (sid 197):

”The urge to duplicate the operation of the surrogate victim is even more apparent in the case of totemic belief than in the ‘classic’ sacrifice.”

Sigmund Freud, skriver Girard, hade (i Totem och Tabu) funnit en dualitet i offerriterna hos folk som praktiserade totemism. I riter framställs dödandet av ett totemdjur som ett mord, en förkastlig men samtidigt nödvändig överträdelse, vilken alltså motsägelsefullt nog får sitt egenvärde just genom denna anti-pietism. Precis som mordet av en oskyldig syndabock, leder till förnyad fred och gemenskap.