“Obsession, jealousy, and deceit define the tense relationship shared between two turn-of-the-century magicians. … Rupert Angier (Hugh Jackman) and Alfred Borden (Christian Bale) are London-based magicians of the highest order, both blessed with spectacular powers of deception and both cursed with unrelenting envy for one another’s skills. When Alfred performs an awe-inspiring trick for which there seems no logical explanation, the friendly competition shared between the pair turns to deadly rivalry as the enraged Rupert determines to uncover his rival’s deepest secrets.”

Så beskrivs den andra filmen jag tänkte kommentera, ”The Prestige” från 2006. Filmens beskrivning ovan är från sajten ”Rotten Tomatoes” och är talande för hur den kretsar kring mimesis – begär sprunget ur att en modell/förebild redan begär ett objekt (eller en status) vilket gör objektet åtråvärt. Tillslut övergår förebilden till en rival. Här börjar vi med en redan existerande rivalitet mellan två medarbetare åt en illusionist, vars gunst båda tävlar om.

En intressant aspekt i filmen är att båda har något som den andre saknar och behöver för att lyckas som illusionist. Den ena saknar artistisk förmåga inför publik, den andra saknar talang att uppfinna nya trick. Vi ser ju ofta olika förmågor hos våra medmänniskor som vi själva anser oss sakna – och behöva för att lyckas och känna oss som fullständiga människor.

Hade de bägge antagonisterna valt att samarbeta hade de kunnat bli riktigt stora inom sitt gebit, men en olycka, i vilken den enes hustru förolyckas på scenen, gör detta omöjligt eftersom olyckan skylls på den andre medarbetaren. Oförsonlighet, stolthet och högmod gör att hämndbegäret blir starkare än förmågan till förlåtelse.

När den ene visar ett trick, kallat för ”den transporterade mannen”, i vilken han går ut genom en dörr på ena ändan av scenen, för att i nästa sekund komma ut genom likadan dörr på andra sidan scenen, drabbas den andre rivalen av en besatthet att finna ut hur tricket utförs. Bara ett sådant trick kan få honom själv att fullbordas som illusionist. Sökandet leder honom till en upptäckt som innebär att behöva göra ett val mellan liv och död.

Vi begär vad andra har, inte för objektet i sig, utan därför att andra har detta objekt som vi upplever oss sakna. När vi saknar förmågan att nå dit vi (fel eller med rätta)anser att andra är, så förvandlar vi dem till rivaler. Vi kan inte tro att det är hos oss själva som det egentligen brister, så ”felet” måste ligga i att den andre gör något ”fusk”, har någon form av ”svartkonst” för sig. Därmed kan vi lätt komma att förvandla oss själva till rättfärdighetens riddare, nödgade att med alla medel bekämpa ondskan och orättvisan som bara vi tycks se, medan olika bländverk gör alla andra förblindade från ”sanningen” (se den politiska vänsterkanten för andra exempel).

Om detta tema kretsar alltså filmen ”The Prestige”, och för att inte avslöja den för mycket så lämnas upplösningen ut här och jag rekommenderar istället att faktiskt se den!