Fler insikter om massans psykologi och inre logik, enligt Elias Canetti, som här på bilden nedan, ur Hans Majestät Konungens hand, får ta emot Nobels litteraturpris (1981):

Absolution, eller avlösning, är det viktigaste för massan. Utan en sådan existerar den i egentlig mening inte.

Absolution för ett kollektiv inträffar när massan upplever sig helt och fullt jämlik. När alla skillnader i status och resurser är utplånade, alla hierarkier rivna och när alla är inom räckhåll för varandra. En sådan ”massabsolution” innebär att befrias från allt personligt ansvar, för när alla upplever sig som precisa jämlikar finns det ingen som leder och ingen som tar några order. Utan ledning finns där ingen som tar beslut, och om ingen tar beslut kan ingen hållas ansvarig för någonting. Allas ansvar är som bekant ingens ansvar.

Men denna form av avlösning är en illusion. Den är inte beständig. I verkligheten finns där precis lika många skillnader som tidigare, men man kan bortse från dem under en kort, kort tid. Det är en tillfällig glömska. Själva massan består som tidigare noterat inte heller för evigt, förr eller senare måste den upplösas och var och en går då hem till sin lägenhet, sitt hus och sitt liv. Förr eller senare måste man ta ansvar, för sig själv och andra, igen.

Det enda som kan få tillståndet av absolution att fortgå är en ständig tillväxt och tillförsel av nytt folk till massan. För en öppen massa har vi redan betraktat möjligheterna och svårigheterna med detta, så låt oss vända oss till den slutna massans möjligheter.

I en sluten massa sker tillväxten genom ett utbrott. Ungefär som en vulkan, vilken under lång tid tålmodigt vilar medan det byggs upp ett högt tryck inifrån, vilket tillslut blir så stort att det måste få ett utbrott.

Kristendomen, liksom andra religioner, har på detta sätt splittrats ut i tusen grenar. Varje sådant utbrott springer ur massans upplevda instängdhet och känsla av att åter behöva växa.

Jag tänker på den samtida konflikten mellan ledningen för ”bokstavs-systrarna” (LCWR) i USA och Vatikanens troskongregation (man kan läsa mer om detta på t ex Bengts blogg, eller i den här intervjun med kardinal William Levada). Tankarna går även till ”de upproriska” prästerna i Österrike (kan man läsa om på Katolsk Observatörs blogg). Med en ”canettiansk” tolkning framstår det för mig som att dessa grupper inte längre kunde nöja sig med sin plats, sina sysslor eller med att hålla sig till det kyrkan lär ut. Pliktskyldighet och gudfruktighet räckte inte, utan viljan att missionera, att växa, och vara passionerade på ett sådant sätt som bara en öppen massrörelse kan vara, blev för stark. Canetti poängterar att en sluten massa kommer använd sig av varje social förevändning (nå ut till fattiga, utstötta, etc) som finns att tillgripa för att rättfärdiga sitt utbrott.

En sluten massa, tycks det mig, har inte sällan en samordnande ledning. Och alla ledningar riskerar att falla för frestelsen att identifierar sig som massan (jmf ”jag är folket”). Ledningen riskerar då att agera och uttala sig då för massan i fler frågor än vad de egentligen har mandat för. Det är ju också ledningen som av utomstående, till exempel massmedia, blir ombedda att göra uttalanden och ta ställning i olika frågor.

Den stora risken med utbrott är att det blir tvunget att ske på villkor från ”världen utanför” och innebär en anpassning som förändrar den ursprungliga slutna massans identitet. De ovan nämnda fallen innehåller till exempel eftergifter för sekulära krav och idéer. Och ju längre ut man vill nå, desto större eftergifter måste man göra.

Men utbrott av detta slag är inte entydigt negativa. Canetti påminner oss om Bergspredikan, vilken utförs i det öppna, med tusentals åhörare, och som därför sträcker sig utanför både den rent fysiska, men också den etniska begränsning som det judiska templet utgjorde för de troende.

Min uppfattning är dock att Kyrkan principiellt inte existerar genom att sträcka sig ut, utan tvärtom, genom att kalla alla förlorade söner och döttrar till sig – och med öppna armar möta dem.

En sista poäng: om en öppen folkmassa blir inte nöjd förrän den har nått ut och omfamnat alla, vilket naturligtvis aldrig kommer ske, måste den finna en annan överlevnadsstrategi. Denna kan innebära att den skaffar sig en ”motmassa”, en rival att mäta sig själv mot (för mimetisk rivalitet existerar naturligtvis också på kollektiv nivå).