Taggar

,

Blot. Den förkristna tidens offer. Här ett människooffer.

Tavlan Midvinterblot, målat av Carl Larsson (och hänger på Nationalmuseet), visar hur svearnas konung Domalde låter sig offras i Uppsala tempel, för att blidka gudarna som gett dem flera år av missväxt. Detta finns återgivet i kungalängden, en på vers skriven berättelse om kungarna, Ynglingatal.

Det mest intressanta i den texten är att flera gudar betraktas som historiska personer. Människor som alltså en gång har levat. Just detta menar kritiker är ett argument för att texten inte skall användas som en historisk källa, eftersom den med detta antar en mytologisk form.

Men tvärtom, det är snarare sant att ”gudarna” här en gång faktiskt var riktiga människor. Enligt René Girards teori är det denna gud som blev utsedd till syndabock, den ensamt utpekade skyldige, för att det primitiva samhället befinner sig i en kris. På grund av mimetiskt begär uppkommer det rivaliteter, vilka leder till våldsamma interna stridigheter som hotar att utplåna hela samhället. Vid offrets död upphör våldet som genom ett trollslag av den katharsis-effekt (en oerhört stark gemensamhetsskapande kraft) som mordet överför på deltagarna. Offret ”förgudligas” då, så som varande instiftare freden, fast den precis nyligen varit den skyldige för krisen och våldet. Men med våld har våldet förjagats, så våldet ses som  något gott och institutionaliseras mer och mer i rituell form.

Människooffer i förkristen tid har inte varit något alls ovanligt. En snabb titt på engelska Wikipedias sida om ”Human Sacrifice” säger mycket.

I boken Blot, av Britt-Marie Näsström, återges bland annat bitar ur två berättelser.

I Jomsvikingarnas saga, vilken enligt Näsström verkar ha en ”realistisk karaktär”, låter Håkon Jarl offra sin sjuårige son Erling till sin beskyddarinna, Torged Holgabrud, för att vända en striden han håller på att förlora till sin fördel:

”Han erbjuder henne mycket i blotväg, men hon vill inte ta emot det. Håkon tycker att det börjar se illa ut för honom. Då erbjuder han henne människooffer, men hon vill inte ta emot det. Till slut erbjuder han sin son som heter Erling och är sju år och det tar hon emot. Jarlen ger pojken till en träl som heter Skopti, som tar med sig honom och dödar honom.”

Om Carl Larssons tavla beskriver en kung som ”frivilligt” låter sig offras, så finns det gott om andra kungar som det var annorlunda med. I en berättelse av Snorre beskrivs följande:

”Det blev svår hungersnöd och svält. De skyller detta på sin kung, såsom svearna var vana att skylla både årsskörd och hungersnöd på kungen.

Kung Olav blotade inte mycket. Detta tyckte svearna illa om och de ansåg att det orsakade hungersnöden. Svearna drog samman en här och angrepp kung Olav och belägrade hans hus och brände honom inne. De gav honom åt Oden och offrade honom för god årsväxt.”