Dick Erixon kommenterar professor Hans-Olaf Henkel, en tidigare Euro-förespråkare som nu bytt åsikt:

”Jag måste erkänna att detta [en splittring av euro-området i ’nord’ och ’syd’] låter lockande, eftersom det handlar om länder som tar finansiellt och politiskt ansvar på allvar. Det skulle dessutom förskjuta Europas maktcentrum från Frankrike och södra Europa, till Tyskland och norra Europa.

Därmed skulle en hel del av den galenskap som EU idag präglas av kunna tonas ner till förmån för en mer seriös, ansvarstagande och stabil ledning.

Men är det realistiskt? Inte hittills. Jag tror inte europeiska ledare av idag har det mod som Nigel Lawson efterlyste (se tidigare inlägg nedan – hos Erixon, min anm.), det vill säga att de kommer att erkänna euron som ett misslyckande. Först krävs en katastrof.”

En katastrof som vi idag måste hantera utan en fullt fungerande syndabocksmekanism. Det går inte längre att skylla allting på en. Anklagelserna om krisens orsak och ansvar slungas över kontinenten, ibland även över Atlanten, men ingenstans får den riktigt fäste.

Det ekonomiska är bara en del av hela den problematiska situation som Europa (och USA) befinner sig i. Problemet med dagens EU är att det ovanifrån försöker minska på olikheter, därför att man tror att olikheter splittrar och söndrar. I själva verket är det omvända sant – det är strävan efter likhet som leder till konflikter och kriser.