Paul Tillich, protestantisk teolog, sade att ”religion är kulturens substans och kultur är en form av religion”. Vi skulle lika gärna kunna säga att om du visar mig din kultur så skall jag visa dig din gud, eller omvänt; visa mig din gud så skall jag visa dig din kultur. Detta är sant därför att människan är i sin innersta grund en religiös varelse och vad hon innerst inne tror på skiner igenom i det kollektiva yttre, vilket vi benämner kultur.

Vad än vi må tro om oss själva så är vår sekulära samtid långt ifrån ”befriad” från religiösa föreställningar, de har enbart förflyttat sig från det transcendenta till det immanenta. Eric Voegelin förklarade så förväntar sig den nutida sekulära människan sin frälsning i rent horisontella termer, vilket innebär ett hopplöst jagande efter någon form av beständig lycka i en värld av ständig förändring. Med andra ord är det dömt att misslyckas, precis som alla former av utopiska ”paradis på Jorden” (se de olika marxistiska, nazistiska, eller islamistiska försöken).

Människan är knuten till Gud på de sätt som människan själv väljer att knyta an, vilket sträcker sig från att ”älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd” till . Fortsättningen lyder att man utöver att älska Gud, även skall älska ”din nästa som dig själv”, vilket innebär att samma ideal gäller för människors relationer, liksom mellan människa och gud. Allt detta implicerar dessutom en personlig gud, men mer om det en annan gång.

Ett sett att betrakta kulturen på är så som den samlade aktiviteten av de troende (alltså de som ”bekänner” sig till samma kultur). En kultur kan i sin tur innehålla en mängd subkulturer, men den större kulturen är en behållare för alla dessa. Inom kulturen sker en ständig återkoppling av de värden som källan, teologin, ger upphov till hos den enskilde.

Det borde vara uppenbart att kultur har betydelse och vad denna kultur ytterst strävar efter har med teologi att göra och därför är teologi av yttersta betydelse för kulturen. Att vi går igenom en kulturell kris idag (har inte världen ständigt befunnit sig i kulturella kriser?) behöver inte betyda att vi är fångade och definierade av den. I vår individualiserade tid har vi tvärtom kanske större möjligheter att undvika att svepas med i en viss tidsanda än tidigare generationer, vilket också Eric Voegelin (Science, Politics, and Gnosticism) bekräftar:

”…the spiritual disorder of our time, the civilizational crisis of which everyone so readily speaks, does not by any means have to be born as an inevitable fate; that, on the contrary, everyone possesses the means of overcoming it in his own life. And our effort should not only indicate the means, but also how to employ them. No one is obliged to take part in the spiritual crises of society; on the contrary, everyone is obliged to avoid the folly and live his life in order.”

Annonser