Etiketter

, , , , ,

Mycket intressanta tankar om makt och maktlöshet i ljuset av de skjutningar som varit nyligen i USA. Artikeln bygger på Hannah Arendts tänkade, där hon menar att våld och makt inte är samma sak, utan motsatser:

“…politically speaking, it is insufficient to say that power and violence are not the same. Power and violence are opposites; where the one rules absolutely, the other is absent. Violence appears where power is in jeopardy, but left to its own course it ends in power’s disappearance.”

Makt upprätthålls genom ett hot om våld. När hotet upplevs som tomt, när makten misstros tillräckligt mycket, då och först då lämnas utrymme för våldet. Det kommer att brukas av de besuttna, som upplever att makten håller på att glida dem ur händerna, eller av de som redan upplever sig vara maktlösa.

Arendt kritiserade därför den moderna stora och byråkratiska staten, därför att den, enligt henne, tenderar att skapa maktlösa individer:

“The greater the bureaucratization of public life, the greater will be the attraction of violence. In a fully developed bureaucracy there is nobody left with whom one could argue, to whom one could present grievances, on whom the pressures of power could be exerted. Bureaucracy is the form of government in which everybody is deprived of political freedom, of the power to act; for the rule by Nobody is not no-rule, and where all are equally powerless we have a tyranny without a tyrant.”

Statens anonyma makt skapar maktlösa människor, och att vara maktlös är att sakna handlingskraft, alltså att vara utan förmåga till handling (mot makten) särskilt när den blir anonym som i ett byråkratiskt maskineri). Den som saknar handlingskraft saknar på sätt och vis livskraft. Sista utvägen för att bevisa att man ändå lever, blir till att imitera någon som tycks ha levt genom han eller hon dödade andra.

Lägg till mimetisk teori, där det är givet att skjutningar kommer att imiteras av andra, maktlösa människor. För en senare imitatör kan en tidigare massmördare bara bli en förebild. Eftersom föregångaren sannolikt själv är död eller sitter i fängelse, och därmed befinner sig på ett ”tryggt avstånd”, utgör denne inte någon form av rival, som annars lätt hade kunnat bli fokus för efterföljarens handling. Det är imitation som i grunden är metafysisk. Det vill säga att det är själva existensen, livskraften, hos den andre som man eftersträvar genom imitation. ”Se hur levande han var som sköt ihjäl si och så många där och då, så levande kommer jag också vara när jag efterliknar denne”.

Hela artikeln här: http://www.intellectualtakeout.org/article/why-are-there-so-many-mass-shootings-today

Hannah Arendt

Hannah Arendt

Annonser