Etiketter

, , , , ,

rene-girard-and-secular-modernityPå ”The Imaginative Conservative” hittade jag denna fina artikel om en bok jag dessvärre själv inte läst, men som verkar väldigt intressant och dels sammanfattande av hela Girards tankegods, dels även analyser av detta i ljuset av vår egen tids kristillstånd kallat ”moderniteten” (eller postmoderniteten, för den som vill): ”René Girard and Secular Modernity: Christ, Culture, and Crisis” av doktor Scott Cowdell (Notre Dame, IN: Notre Dame University Press, 2013).

Särskilt intressant för vår tid är att den kan komma bli början på slutet, eller början på apokalypsen, med andra ord. Apokalyps betyder dock inte undergång, vilket är ett vanligt missförstånd, utan ”avslöjande”. Därmed inte sagt att ett avslöjande av den magnitud som är förestående, inte kommer att betyda undergång. Det är snarare mycket troligt, givet att mänskligheten fortsätter på den inslagna vägen. Tecknen finns där. Vi står inför stora ”utmaningar”, som det numera heter när man står inför enorma problem.

“What Girard means by the apocalypse is not the event of divine judgment and retribution at the end of the world before the Second Coming of Christ, though he does not dismiss this way of reading the event.”

Detta kan alltså mycket väl vara samtidiga händelser. Mänsklighetens mimetiska beteende, i kombination av friheten att uppfinna och utveckla nya metoder och tekniker, leder till en eskalering av både gott och ont. Vi utvecklar samtidigt bättre och bättre mediciner, liksom effektivare och kraftigare massförstörelsevapen, för att ta ett exempel. En medicin är samtidigt alltid ett gift, det är dosen som avgör.

Under kalla kriget eskalerade kapprustningen efter allt kraftigare och fler atomvapen till extremerna, så att man till slut hade kapaciteten att utrota mänskligheten flera gånger om. MAD-doktrinen (”Mutual assured destruction”, eller, ”ömsesidig garanterad förstörelse” på svenska) var teorin som beskrev vad som också kom att kallas för terrorbalansen – att ett anfall innebar ett garanterat minst lika kraftigt motanfall – mellan supermakterna. Eftersom det alltid skulle innebära självmord, skulle ingen våga anfalla först.

En liknelse som slår mig är att begreppet terrorbalansen i det närmaste kan betraktas som en ”offerbalans”. Att om jag vill utplåna min fiende, det vill säga ”lägga denne på offeraltaret inför min gud”, så innebär det att jag också måste lägga mig själv på samma altare av våld.

Både västmakterna och Rysslands (forna Sovjet) har kristendomen i sin ryggrad, även om kommunisterna gjorde sitt bästa för att utrota den. Därför förstod de sig intuitivt på varandra. Var självuppoffringen, som ett nukleärt anfall enligt MAD innebär, värt vad man förväntar sig ”vinna” på det? FMenanns det nåot att vinna över huvud taget? Man var naturligtvis aldrig fullt medvetna om detta. MAD-doktrinen formuleras inte förrän den redan var ett faktum. Kapprustning i både kalla och varma krig är mimetiskt och bygger på ständiga drag och motdrag. Ingen visste eller förstod på förhand att terrorbalansen kunde vara en väg till fred. Dessutom, så fort terrorbalansen var uppnådd, tog man  nya steg för att sätta den ur balans igen, genom till exempel olika former av missilförsvar, vilka skulle omöjligöra en så kallad ”andra attack”, även från strategiska u-båtar.

Idag finns ingen terrorbalans att prata om längre. Men mycket kärnvapen finns kvar, och fler utvecklas i många extremt känsliga och instabila stater (Nordkorea, Iran och Pakistan för att ta ett exempel). När en terrorist smäller av en nukleär eller annan ”smutsig bomb” någonstans, finns det ingen att vedergälla mot. Det finns inget hot om vedergällning som fungerar avskräckande längre. En muslimsk terrorist önskar inget annat än apokalypsen i meningen av död och undergång, därför att det är då som islam slutligen segrar och alla orättfärdiga kommer att straffas, medan de rättfärdiga belönas.

Syndabocksmekanismen upprätthölls genom att en dör för alla.

Terrorbalansen upprätthölls genom att om vi alla dör, så dör alla ni.

Terroristen önskar dö, så att andra kan dö.

I boken ”Can We Survive Our Origins?” (red. Pierpaolo Antonello och Paul Gifford, Michigan State University Press, 2015) argumenterar Paul Dumouchel för att det, trots alla våra självsäkra försäkringar i form av politiska institutioner, inte finns någon möjlighet för oss att med rationella metoder bemästra våldet. Den ovanstående evolutionära utvecklingen visar på det.

Vi fortsätter med ett citat från den ursprungliga artikeln:

”Surprisingly, Girard claims that the real possibility of apocalyptic violence was occasioned by the Incarnation, Death, and Resurrection of the Son of God, for he defeated the ancient model of channeling violence, but gave no quarter to any other mimetic model but Himself.”

Jesus förstör slutgiltigt syndabocksmekanismens absoluta kraft och den blir genom historiens gång allt mer försvagad. För att överhuvudtaget fungera måste offrandet intensifieras och ökas kvantitativt, och/eller bli mer kvalitativt, genom mer prestigefulla offer på altaret. Men vi kan egentligen inte längre återgå till offrandet av en syndabock för att lösa konflikter, vi är för påverkade av evangeliet, så nu måste vi hitta andra vägar, eller se hur konflikterna eskalerar till extremen – våld. Det är därför Jesus säger att han inte kommer med fred, utan med svärd, till mänskligheten (Matt 10:34).

Modernitetens mål är att avskaffa våld och skydda offer, men vill göra detta ”på sitt eget sätt”, inte på det sätt som Gud erbjuder – nämligen i att följa Jesus som exempel. Istället vill man göra sig av med all religion, till förmån för sin egen ideologi, vilken varierat i tid och rum. Nu är den sista i ordningen, följande på jakobinism, nationalism, fascism, socialism/kommunism, konsumerism och liberalism, det vi kallar för identitetspolitik, där alla med ”rätt” identitet är ett offer för någonting, oftast ”rasism” eller liknande diskriminering.

Girard och flera andra tänkare, bortser inte från vad moderniteten för med sig för goda frukter, men menar också på att vi måste placerar det i sin rätt kontext.

”Girard maintains that these mechanisms, constituting the secularization of modern life, are indeed the result of the Gospel, as Dr. Cowdell points out, for they have produced undeniably good temporal effects; as Jacques Maritain argued, whatever good there is in modernity’s practices and institutions are due to the Incarnation’s historical fructification in western culture due to the sacralization of the image of God in every human.”

Det är den kristna idéen om den okränkbara personen som har gett upphov till det vi kallar för ”mänsklig rättigheter”, vilka många har fått en grovt förvanskad uppfattning om. Även om vi gör mycket gott för att uppmärksamma offer, så fortsätter vi samtidigt med en form av:

”hidden scapegoating, the prolongation and escalation of archaic violence, but now, millions upon millions of human sacrificial victims—the unborn, the elderly, the handicapped, the poor and middle class in the first world, the vast majority in the third world, religiously, culturally, and intellectually starved souls, brave-new-world soma addicts, the so-called collateral damage in perpetual, epic-scale wars.”

Och avslutande från artikeln blir därför att:

”as Dr. Cowdell points out in the last chapter of the book, ‘War, Terror, Apocalypse,’ scapegoating in the modern world has not just continued since the onset of modernity, but has escalated beyond control, and in the ultimate, satanic perversion of the Gospel, it is now executed out of concern for and in the name of victims. The politically correct on the left persecute those they deem the persecutors in the name of the persecuted. The war-on-terror terrorists of the right terrorize those they deem terrorists in the name of the victims of terror that they themselves, to a certain extent, have created and sustained. What is particularly apocalyptic about this new, secular, post-Christian scapegoating violence is that we are in denial—we know not what we do—with each individual person and state-actor insisting upon the cosmic righteousness of his use of violence and the demonic depravity of his “enemies” —all in the name of victims.”

Jesus egna ord (Matteus 24:6 – 13) om vad som komma skall är inte nådiga:

Och I skolen få höra krigslarm och rykten om krig; sen då till, att I icke förloren besinningen, ty sådant måste komma, men därmed är ännu icke änden inne.
7 Ja, folk skall resa sig upp mot folk och rike mot rike, och det skall bliva hungersnöd och jordbävningar på den ena orten efter den andra;
men allt detta är allenast begynnelsen till ‘födslovåndorna’.
Då skall man prisgiva eder till misshandling, och man skall dräpa eder, och I skolen bliva hatade av alla folk, för mitt namns skull.
10 Och då skola många komma på fall, och den ene skall förråda den andre, och den ene skall hata den andre.
11 Och många falska profeter skola uppstå och skola förvilla många.
12 Och därigenom att laglösheten förökas, skall kärleken hos de flesta kallna.
13 Men den som är ståndaktig intill änden, han skall bliva frälst.

Annonser