En mycket läsvärd artikel i The Federalist sätter fingret precis på vad det som så få förstår – hur kan ett superrikt svin, en rasistisk, sexistisk kvinnohatare och allmän buffel som Donald Trump – kan bli president i USA. Något måste vara allvarligt fel när han dessutom vinner över en demokrat, som ju är som ”god”, och dessutom kvinna!

”… what Trump’s enemies failed to grasp was that he wasn’t winning because of the crazy things he was saying, but because of the phony outrage and affected condescension it provoked. Many people empathized with Trump for enduring the contempt that he deliberately brought against himself. ”

Läs hela artikeln här, där författaren jämför Trump med hur Tony Montana, huvudkaraktären i Brian De Palmas film Scarface, agerar. En skurk och en antihjälte, men en ärlig skurk, som inte hymlar om sin skurkaktighet, och som i en av filmens nyckelscener drar ner brallorna på alla de självrättfärdiga ”hederliga” som omger honom och lever på hans skurkaktighet utan att själva behöva smutsa ner sina egna fingrar. Författaren menar att detta är vad Trump gör på ett effektivt sätt. Han vänder postmodernismens relativism mot dem som hävdar dess riktighet – och det är mycket svårt att klandra Trump för att han använder motståndarens egna metoder, samtidigt som han avslöjar dess hyckleri.

Utan att göra andra jämförelser mellan dessa karaktärer, så är det på sätt och vis samma sak som Jesus gjorde, med undantaget att Jesus var utan egen synd.

(För er som varit med här ett tag och/eller känner till Girard sedan tidigare, är detta inget nytt, men vad Jesus gör är att genom korsoffret avslöja ”syndabocksmekanismen” för vad den är. Genom sin gudomliga oskyldighet och givandet av Helig Ande åt sina apostlar kan de gå ut och vittna om händelserna och gradvis har vi en (judisk-kristen del) av mänskligheten som slutar ägna sig åt att döda och fördriva syndabockar, men samtidigt växer motståndet mot Kristus, som med allt större kraft ägnar sig åt just syndabocksoffer med en tilltagande intensitet (det senaste århundrandets folkmord som ett uppenbart exempel).

Men vad han, enligt evangelisterna, gjorde om och om igen, var att påpeka fariséernas hycklande. Han stack aldrig under stol med att han umgicks med de lägst stående i samhället, de utstötta, med prostituerade och med tullindrivare. Vilka är vår tids hycklande fariséer, om inte den självutnämnt ”goda” vänstern?

”Thus, from Tony’s perspective, what’s the point of being decent when the people who supposedly model ‘decency’ have none of it themselves? Wouldn’t a sign of moral contrition to these people be a perverted mockery of moral contrition? Wouldn’t it be degrading even for Tony?”

Trump är, som vi alla, långtifrån syndfri, och det hymlar han inte med. Men när han blir anklagad för något, t ex sin kvinnosyn, så ber han visserligen också om ursäkt för ett beteende, men samtidigt attackerar han hårdare och med samma medel, det vill säga mimetiskt och eskalerande, sin motståndare:

”Trump understood that postmodern America loathes nothing more than a self-righteous fraud. Hence his reputation for ‘counterpunching’ when confronted with breathless expressions of ‘offense.’ Such was evident in his response to Clinton’s “penchant for sexism” remark by bringing up her husband’s history of sexual assault. Rather than doing what was expected and taking the high road, apologizing, and moving on, Trump opted to call his accusers out for the most certain fact that their professions of moral outrage are cynical power grab and nothing more.”

Västvärlden är ”postmodern” och neddragen i ett tänkande kring hur allt är narrativ, tolkningar av världen. Och att att en tolkning är bättre eller sämre än den andra är att vara hycklande och att sätta sig på höga hästar. Vem tror du att du är som säger att det ena är bättre än det andra? Det är detta som vänstern säger varje gång som västvärlden (dvs den judiskt-kristna kulturen) hävdar sin överlägsenhet över till exempel muslimska länder. Då är väst ”rasistiskt” och ”hycklande”, för visst finns här samma kvinnosyn här (Gudrun Schymans taliban-tal till exempel: ”Diskrimineringen och kränkningarna ser olika ut beroende på var vi befinner oss. Men det är samma norm, samma struktur, samma mönster, som upprepas så väl i talibanernas Afghanistan som här i Sverige.”), vi har ”kolonisationen” och vi har ”rasistiska strukturer”. Och eftersom vänstern, enligt egen definition är emot detta, så är den ”progressiv” och ”antirasistisk”, och hamnar inte inom sin egen kritiks ramar. De står inte på den förtryckande västvärldens sida, utan alltid på ”offrens” sida.

Idag gör man sig själv till offer, eller till talesman för offer i de delar av världen som har kristendomens moraliska arv. Men för kollektivister så är vissa alltid offer, medan ”de andra” alltid är förrövare, oavsett vad. Man är oförmögen att tänka i andra banor än att kollektiv är antingen över- eller underordnade vissa på förhand givna strukturer. Minoritetsgrupper i form av invandrare, muslimer, kvinnor, homosexuella, med flera är a priori moraliskt oskyldiga! Även om de så filmar sina egna övergrepp, tortyr och våldtäkter, och lägger upp dem i sociala medier (poliser i Borås attackeras av ungdomar som kräver ”respekt”, en Trump-anhängare torteras av ett gäng färgade ungdomar, våldtäkt direktsänds på Facebook). Det finns ingen vana att se offer på individbasis. När förtryck och rasistiskt våld uppdagas från ”andra hållet”, så att säga, då blir det kortslutning i hjärnan på den postmoderna vänstermänniskan. Genast dyker det upp olika förbehåll. Poliser och blåljuspersonal ”provocerar” ungdomsgäng/brottslingar i ”deras områden”, man varnar för att för att Trump-anhängare kommer utnyttja misshandeln av en supporter i den politiska debatten, och likaså att om man öppet redovisar invandrares brottslighet så riskerar det att spä på främlingsfientligheten. Som om allt hemlighetsmakeri inte skulle göra precis samma sak!

Kollektivisten (dvs vänstern) tror att alla andra tänker likadant som de själva, ungefär som när ett litet barn håller för ögonen och inte kan se sig själv, då är det ingen annan som heller kan se barnet. När offret har ”fel” hudfärg så tror man således att vi måste förutsätta att ”alla vita är oskyldiga” och ”att alla mörkhyade är brottslingar”, vilket naturligtvis är en fullständigt ologisk slutsats, men helt överensstämmande med den egna världsåskådningen. Ur detta kommer rationaliseringarna, eller rättare sagt mytbildningen om sig själva som änglar och om andra som demoner.

Vad som står på spel idag är i första hand, för att tala med Girard, vem som får spela ut Jesus-kortet? Vem får vara det korsfästa offret idag och dra nytta av alla de privilegier som det medför? Trumps utspel sätter hela den postmoderna logiken i gungning, för han vägrar spela ut offer-kortet och han vägrar att acceptera att andra kan spela ut det mot honom.

Ur Tony Montanas tal från Scarface:

”What you lookin’ at? You all a bunch of f—in’ a–holes. You know why? You don’t have the guts to be what you wanna be. You need people like me. You need people like me so you can point your f—in’ fingers and say, ‘That’s the bad guy.’ So… what that make you? Good? You’re not good. You just know how to hide, how to lie. Me, I don’t have that problem. Me, I always tell the truth. Even when I lie. So say good night to the bad guy! Come on. The last time you gonna see a bad guy like this again, let me tell you.”

Det är, som alltid, spännande tider vi lever i.