Om vi samtidigt kan stå med en fot i historien och traditionen, medan den andra tar klivet in framtiden, så undviker vi att bli ”fångar i tidsandan”. Vi stelnar inte i gamla kulturella, sociala, eller tekniska hjulspår, samtidigt som vi inte heller slaviskt följer varje ny nyck eller trend. Människan har större potential än så och kan varken anklagas eller försvaras enbart utifrån sin samtida kultur. Ett exempel: i debatten om huruvida vi skall få fortsätta att säga ”negerkung” om Pippi Långstrumps frånvarande pappa, så kan vi varken anklaga Astrid Lindgren för att ha varit rasist, men inte heller måste vi med tänder och klor försvara ett ordbruk som inte längre är com il faut i dagens kultur. Samma sak gäller allvarligare moraliska frågor. Det är bara dumt (och en sorts syndabocksmentalitet) att anklaga förfäder för bristande moral, utifrån vår nuvarande situation och kunskaper (vilket är vad Ulf Nilsson försöker förklara här, men som möts av stor indignation av progressiva samtidsanhängare) där man ser historien helt i svart och sig själva helt i vitt. Som om inga nyanser fanns. Ändå, måste vi vara på det klara med att mänskligheten i historien är just precis en historia, något som utvecklar sig i tiden, eller ”rum-tiden”, där vissa saker ändå ligger fast.

I Veritatis Splendor (”Sanningens Strålglans”, 1993), utställd av påve Johannes Paulus II, förklaras att:

”Det stora intresse som våra samtida har för historiciteten och kulturen har lett till att somliga ifrågasätter den naturliga lagens oföränderlighet i sig och därigenom också till att de tvivlar på förekomsten av ‘objektiva normer för moralläran'(96), som är universellt gällande för alla människor i nutiden, framtiden och det förflutna. Är det någonsin möjligt, undrar de, att som universellt giltiga och alltid bindande betrakta vissa förnuftiga konstateranden som påbjudits i det förflutna, när ingen kunde veta vilka framsteg mänskligheten skulle göra i framtiden?

Det måste naturligtvis tillstås att människan alltid finns till i en viss kultur, men det måste också erkännas att människan inte fullt ut kan definieras genom just den kulturen. Just detta att kulturerna är progressiva i sin utveckling visar att det finns något i människan som överskrider dessa kulturer. Detta ‘något’ är just vad vi menar med människans natur, därför att denna natur i sig själv är ett kulturmått och en förutsättning för att människan inte blir fånge i någon av dessa kulturer utan kan hävda sin personliga värdighet genom att leva fullödigt med den djupare sanningen om sitt varande. Att ifrågasätta de bestående strukturella faktorerna hos människan, som sammanhänger med hennes egen kroppsliga dimension, skulle inte bara strida mot sunda erfarenheter utan också göra Jesus’ anspelning på ‘hur det var från början’ meningslös vid just den tidpunkten, då det dåtida sociala och kulturella sammanhanget hade förvrängt den ursprungliga meningen och den praktiska betydelsen av vissa normer (jfr Mt 19: 1-9). Det är av det skälet som ‘Kyrkan hävdar att det bakom alla de faktorer som medför förändringar finns förhållanden som inte förändras och som ytterst är grundade i Kristus, som är densamma igår och i dag och i varje tid’ (97). Kristus är ‘begynnelsen’, som efter att ha antagit mänsklig natur, ger den ett förklarat ljus i dess konstitutiva element och dess dynamiska orientering i kärlek mot Gud och medmänniskan (98).”