Taggar

, ,

Vi har en ny påve sedan en tid tillbaka, Fransiskus, som vi ser mycket fram emot att få lära känna närmare. Vi har dock fortfarande med oss vår ”gammel-påve” (som någon kallade honom för) Benedikt XVI, en källa som vi har all anledning att fortsätta att ösa visdomar ur. Här ett par antropologiska insikter utifrån Johannesevangeliets berömda prolog, taget från intervjuboken ”Gud och Världen”:

”De första orden i Johannesevangeliet slår en bro från skapelseberättelsen, alltings ursprung, rakt in i händelserna i Palestina. De visar oss följande: I det ord, i den skapande avsikt, ur vilka världen kom till, i dem är människan Jesus personligen närvarande. Den kraft, som skapat världen, träder därmed själv in i världen och talar med oss. Det är den stora paradox som här kommer till mötes: Gud är så stor att han kan bli liten.”

Johannes-prologen har alltid sett som den mest metafysiska och ”kosmiska” texten. Men, och kanske just därför, det är också den mest djupsinnigt antropologiska och mänskliga texten. För med vetskap om Girards teori om mordet på den oskyldiga syndabocken som det grundläggande i världens (dvs. den mänskliga kulturens) uppkomst, har vi också bilden av Jesus som den ”synliggjorda” syndabocken, ljuset som lyser i mörkret, väldigt konkret framför oss.

Syndabocken är det ”skapande” logos, världens förste instiftare av fred och ordning, som gör mänskliga samhällen möjliga, som binder folken samman, men på ett förvrängt sätt i form av att vara en gemenskap av ”alla mot en”. Jesus träder in i världen för att avslöja att denna gemenskap är byggd på myter och lögner. Idag, palmsöndagen, börjar hans passion. Vår uppgift är att minnas honom och bygga en gemenskap som inte längre bygger på syndabock-offrets princip, utan på den motsatta – den självuppoffrande kärleken.