Taggar

, , ,

… att läsa Augustinus ges i en artikel i DN Kultur, om skolelevers problem med att ställa frågor, nu när de har alla svar inom en sökning på Internet – och anses skall ägna sig allt mer åt ”självstudier” – och svaren de kommer med är för det mesta förutsägbart politiskt korrekta. Krzysztof Bak, läraren vid Stockholms Universitet, har observerat att:

”Det som skiljer mina svenska studenter från deras kontinentala kolleger är – vill jag mena – att de tenderar att ge färdiga svar innan de ens börjat fråga. Resultatet är att deras svar får en stängd och ganska självbespeglande karaktär.”

Att läsa Augustinus kan dock ge upphov till djupare reflektion:

”En student kan inte lära sig att sätta sig själv och sina inarbetade mönster inom parentes genom självstudier. Frågandets naturliga forum är dialogen i lektionssalen. Ett sådant samtal är svårt att arrangera då en lärare på tolv lektionstimmar ska hinna gå igenom hela världslitteraturen från antiken till medeltiden. Själv brukar jag välja två, max tre strategiska texter som jag underkastar historiserande närläsning. Ett tacksamt verk för en sådan djupdykning är Augustinus ”Bekännelser”. Å ena sidan är det en text som studenterna upplever som väldigt modern. Augustinus arbetar med ett pregnant jag, förser detta jag med frihet och vilja – komponenter som helt saknas i den grekiska litteraturen – och placerar detta jag i tiden. Men samtidigt utformar han dessa element – jaget, viljan, friheten, tiden – på ett sätt som radikalt avviker från studenternas horisont. Den kombinationen av igenkänning och avstånd brukar fungera som en fruktbar grogrund för studenternas frågande. Deras tentamenssvar vittnar ofta om den hisnande erfarenhet de gjort då de via Augustinus fått möta sin egen existentiella gräns.”