Vi finner göra många noteringar som har bäring på René Girards tänkande i denna artikel (skriven av Eric Schüldt) på Fokus. Det går därför naturligtvis inte att undvika att både rekommendera, och kommentera, denna. Tesen i artikeln är att en modern, sekulär form av bikt, försiggår mitt framför oss, på bästa sändningstid, i radio och på TV – och att den fungerar.

”Man kan säga att sommarpratet och slottet har blivit ett modernt biktbås. Precis som i den tidiga bikten eller syndabekännelsen finns det två parter som lyssnar. Kändisarna runt frukostbordet eller journalisten som gör djupintervjuer fyller prästens roll som fysiskt närvarande medmänniska. Publiken fyller Guds gamla roll, den tredje parten som är den egentliga mottagaren. Man erkänner sina svagheter inför någon som hör och ser men inte ger sig tillkänna. Jag är inte mer än människa.”

Mycket riktigt. Detta är så talande för vår tid. ”Vox populi, vox Dei” – ”folkets röst är Guds röst”, är den sekulära versionen av religionen. Det är också typiskt för det moderna – temporär, flyktig och relativistisk, utan förankring i någon annan fast värdering eller skala, än den för dagen korrekta. Det är för en utvald skara kändisar vi kan, som Schüldt skriver, säga att ”[v]i känner med dig. Vi är lika.” För handlar det inte också om vad, och/eller vem, som för tillfället är gångbar i etern? Vem har förtjänat att få stiga upp inför svenska folket och få sin avlösning?

Artikelförfattaren drar också de uppenbara kopplingarna till katolsk kristenhet:

”Också på den avgörande punkten liknar de här programmen ett biktbås. Nämligen i förekomsten av förlåtelse. Den kristna tanken är att Gud hör bekännelsen och ger syndernas förlåtelse. I den moderna tappningen förlåter publiken. Du har visat din svaghet och ditt sår. Nu blir allt så mycket bättre.

Det där funkar väldigt bra. Kanske för att vårt kristna arv är så starkt.

Den första kändisen som självmant visade sig svag var Jesus. Tyngden i  passionsberättelsen, västvärldens viktigaste myt, är att dess centrala gestalt både är upphöjt gudomlig och vanligt mänsklig. Och att han själv väljer tillfället för att visa sin svaghet. Jesus bär sitt kors – precis som Mia Skäringer och Lill-Babs och Dolph Lundgren gör.”

Förutom det typiskt sekulära tankesättet att använda det bagatelliserande (och nedvärderande) begreppet ”myt” för passionshistorien, som i själva verket är verklig historia, så är observationerna i det ovan citerade intressanta.

Om fenomenet offentliga kändisbikter i sig kan vi först säga följande: Jesus uppmanade oss att inte skryta om våra dygder, inte göra vår tro eller vår gudfruktighet till ett offentligt spektakel, med risk att skandalisera andra. Gud ser oss ändå och belönar oss efter sin rättvisa. Detta fenomen av offentlig bikt ter sig likartat, men inverterat och på sätt och vis perverterat. Visa upp, ja skryt till och med gärna om dina svagheter, då skall folket se dig, och ge dig din belöning här på jorden. Visa dig vara lika ”mänsklig” som alla andra, och du är välkommen i församlingens värme.

Varför är vi så fascinerade av kändisar? Till stor del är det bara därför att de är kända. Kändisars liv är intressanta, oavsett om vi uppskattar eller ens förstår varför någon egentligen är känd. Men kändisar lever ofta ett liv som vi bara kan drömma om, och just därför att vi inte vet, så kan vi ha ett metafysiskt begär (i olika grader såklart) efter det, samtidigt som det oftast är tillräckligt långt borta för att vara relativt ofarligt (dvs inte leda till rivalitet, vilket dock lätt kan hända mellan kändisar).

Sanningen gör oss på sätt och vis fria här. För likaväl som kan beundra kändisar på uppgång och i medgång, kan vi gotta oss åt kändisar som ”faller”, som visar sig vara svaga och ”mänskliga”. När det visar sig att de inte är de ”halvgudar” vi förutsatt oss, utan är precis som vi själva, kan vi förhålla oss till dem på två grundläggande sätt. Med stor besvikelse, eller medkännande och involverande. Oftast är det en blandning av båda.

Endast genom förmedlingen från en tredje part, någon som åter höjer kändisen till skyarna, kan denne återfå sin stjärnstatus hos oss och åter bli eftertraktad och begärd. Programmet ”Så mycket bättre” fyller detta syfte perfekt i sin version av gruppterapi. Där får kända artister berätta om sina svagheter, och sedan, genom att tolka varandras låtar, genom att ge varandra bekräftelse att man trots allt är en fantastisk människa och artist, åter upphöjas till de odödligas skara. Så är cirkeln sluten.

I avsaknad av tro på den människa som utgav hela sig själv för vår skull, som visade upp sina fem sår för sina lärjungar, får den sekulära världen nöja sig med att tro på kändisar som flimrar förbi i TV-rutan, uppvisade sin sina sår för oss.

Härmed inte sagt att kända artister, med flera, kan göra bra artistiska prestationer vilka vi kan beundra, det är en helt annan sak.

Hela artikeln i Fokus hittar du här.