Taggar

, , , , , ,

Efter ett skeppsbrott befinner sig pojken Pi Patel i en livbåt på Indiska Oceanen tillsammans med en zebra, en hyena, en orangutang och en stor bengalisk tiger. I en kamp om överlevnad är tillslut endast Pi och tigern kvar…

Copyright Fox Movies

Philip Geister har på Signums blogg skrivit en recension av filmen ”Berättelsen om Pi” (regisserad av Ang Lee, som bland annat gjort ”Crouching Tiger, Hidden Dragon”), vilken går på biograferna nu (januari 2013). Filmen är baserad på Yann Martels roman med samma namn som kom ut 2001.

Till hjälp för min tolkning finns förstås de kulturantropologiska insikter som René Girards teori om syndabocken har gett oss.

Huvudpersonen i filmen har två berättelser om sitt liv, en, som enligt Geister ”är vacker och full av hopp och slutar med något som kan kallas för en sorglig happy ending.” Det är versionen med tigern och de andra djuren i livbåten.

Denna första version är mycket riktigt vacker, men den är en vacker lögn. I denna version är människan Pi en överlevande hjälte. Tydligt är dock att mitt i denna fantastiska historia och bland de häpnadsväckande 3D-effekterna döljs någonting. Historien är för fantastiskt för att vara sann.

”Den andra” skriver Geister ”är kort, saklig, ja nästan tråkig i sin form, och brutal, vidrig och moraliskt stötande i sitt innehåll. Båda berättelser berättas av samma person men till olika åhörare och i olika sammanhang: den första vid matbordet och på en avslappnande promenad, den andra från en sjukhussäng under byråkratiska påtryckningar av en försäkringsagent.”

När denna andra historia framträder inser vi alla att den första blott är en fantasi. Eller rättare sagt, det är en mytologiserad historia, alltså en historia berättad ur ett perspektiv – nämligen från det hos den enda överlevande från räddningsbåten. Alla människans myter döljer någonting, därför att de är skapade av överlevarna – och dessa är inte villiga att berätta sanningen om sig själva och om hur de överlevde.

De verkliga händelserna som Pi varit med om är dock strukturellt likartad med versionen med djuren, vilka här framstår som i det närmaste mytologiska väsen, och hans äventyr med dem står inte Odysseus själv långt efter.

Den andra berättelsen, den tråkiga, brutala och ”moraliskt stötande” är som sagt den sanna och verkliga återgivningen av händelseförloppet. Det är därför inte konstigt att ”Pi själv favoriserar den första berättelsen. Det är den han själv har levt, den som har förvandlat honom till en lycklig och mogen människa.” (Geister)

Verkligen? Är det inte snarare så att huvudpersonen, Pi, har hållit sig vid liv, levt i sin egen uppdiktade verklighet, i sin egenskapade lilla myt, under hela sitt liv utan att våga eller behöva konfronteras med sanningen om sig själv?

Geister skriver att ”Pis tro (ett slags syntes av hinduism, kristendom och islam, med inslag av judendom) är en vision med vars hjälp han åstadkommer en befriande tolkning av sitt fruktansvärda livsöde.”

Men är detta verkligen då en befriande ”tolkning”? Är det tvärtom inte så att den låser in Pi i sin egen fantasivärld. En harmonisk sådan möjligen, men långt ifrån rättfärdig och sann. Pi är fast i en lögn och det är, märkligt nog, den ”byråkratiske försäkringsagenten” som är befriaren.

Det är sanningen som kommer göra oss fria, säger Jesus själv (Johannes 8:32). Sanningen är att vi, i enlighet med Kyrkans lära, alla är syndare – men också att det finns förlåtelse att få av en Gud som inte kräver några offer av vare sig växter, djur eller minst av allt andra människor. Gud kräver i själva verket inga andra offer av oss än vår egen självuppoffring.

Pi valde dock inte denna väg, utan föredrog ett offer av andra. Försäkringsagenten blir därför i själva verket prästen som begär sanningen – och som Pi också biktar sig för. Ändå väljer Geister att skriva att ”[ö]veraskande nog utesluter den ena berättelsen inte den andra. I själva verket är båda sanna.” Detta är helt enkelt en (i bästa fall) naiv och (men värsta fall relativistiskt) ståndpunkt, som bortser från vårt behov av en historisk verklighet och rannsakan av vårt samvete för att kunna inträda i himmelriket. En historia som beskriver verkligheten och inte mytologiserar den, så som filmens Pi har valt att göra.

Grekiskans subtila ord för sanningen, ”alethia”, betyder ”det icke fördolda”, det som har avslöjats. Vad har avslöjats? Svaret är vårt bruk av våld, offret av syndabocken istället för av oss själva – och vår förmåga att dikta ihop myter i syfte att dölja dem. Enligt folket som utlämnade Jesus till korset var han skyldig; han var en uppviglare, en hädare och mer därtill, en som förtjänade sin död. Är apostlarnas berättelser (som trots sina skillnader i detaljer är identiska) om Jesus liv, död och återuppståndelse inte uteslutande av någon annan? Är det inte så att Jesus död som syndabock är den sanna berättelsen, berättad av apostlarna, vilken utesluter samma historia, fast berättad av fariséerna och folket som skanderade ”korsfäst honom”?

Geister påpekar att denna andra berättelse, den ”som man som upplyst och modern åskådare spontant hade valt som den enda sanna av de två – hade gjort vem som helst till ett mänskligt vrak, förstörd av traumatiska minnen om förnedrande erfarenheter av andras och sitt eget djuriska beteende.”

Det sista är naturligtvis sant. Det är nämligen säkert så att utan bikten, botens och förlåtelsen som Pi behöver för det han har gjort sig skyldig till, hade gjort vilken människa som helst till ett vrak. Det är för att undvika allt detta som Pi diktar upp en vacker och poetisk historia.

SvDs Jeanette Gentele skriver en recension som landar helt fel i sina slutsatser om filmens underliggande mening, men som ger oss en mycket viktig ledtråd, när hon skriver att: ”Pi är både hindu, muslim och kristen.” … ”Mer användbar än religion är dock hans egen fantasi.”

Fantasin är verkligen användbar. Den låter oss alla slippa konfronteras med verkligheten. Men snarare är det fantasi som låser in Pi, och oss, i en mytologi utan sanning och därför utan rättfärdighet inför Gud, som är Sanningen, den ende som vet hela sanningen om oss. I förlängningen hindrar mytomanen Pi sig själv från att söka sin egen upprättelse som människa genom förlåtelsen. Att kunna förlåta sig själv genom att få förlåtelse (av Gud) för vad han har gjort är den enda vägen till verklig räddning. Det är först när vår egen person är i samklang med Gud som vi har möjlighet att bli ”harmoniska”. Att Pi, tack vare sina lögner, är en harmonisk människa blir i sig självt en myt, uppdiktad av historiens ursprungliga författare, Yann Martel. I själva verket tar sig samvetet alltid igenom våra mytologiska bålverk mot sanningen.

Geister slutsats är ändå, märkligt nog, att Pi behöver lögnen, för att denna räddar hans liv. Men vilket sorts liv räddas han till? Hans fysiska liv har han själv ”räddat” genom att offra andra under sitt skeppsbrott. Men har han verkligen räddat sin person, sin själ? Ett helgon hade genom sin självuppoffring försökt att rädda de andra. Hade vi själva agerat som helgon i hans situation? Kan vi klandra Pi för hans agerande? Bara om vi själva är beredda att ”kasta första stenen” och med ett självgott leende förkasta och stöta ut Pi, göra honom till syndabock.

Kulturnytts Göran Sommardal tycker att filmen saknar igenkänning: ”Alltför långa stunder har den karaktären av förevisning av 3D-konsternas trollspö, och alltför lite av gammal god gråhårig intrig och omskapande igenkänning.” Andra recensenter, som CG Carlsson på Metro, är som han själv skriver ”inte gränslöst entusiastisk över filmens andliga inslag och tycker inte att ramhistorien är helt lyckad”.

Medan Sommardal framstår som för obildad för att känna igen mytologierna och de bibliska anspråken (vilket är förlåtligt men knappast försvarbart för en recensent), så är det troligt att Carlsson känner igen dessa, men inte vill veta av dem eller bekymra sig över filmens mening. Han ägnar sig hellre åt att beundra de fantastiska 3D-animationerna. Att detta skulle vara vare sig Ang Lees eller Yann Martels enda syfte med historien är högst tveksamt, i så fall hade det räckt gott att berätta endast den första versionen av historien…