Har nyligen sett två filmer som väldigt tydligt exemplifierar vad René Girard talar om gällande det mimetiska förhållandet som uppstår mellan två parter vilka eftertraktar samma objekt och där de respektive blir till både förebilder och rivaler samtidigt.

Önskar man betrakta detta fenomen bör man vända sig till litteratur, teater och film, eftersom det ligger i dessa uttrycksformers kärnkompetens att fånga kanske det mest grundläggande fenomenet i den mänskliga naturen.

Först ut är ”Amadeus” från 1984 (directors cut). Första gången jag såg den var Girards idéer om mimesis och hur ens idoler och förebilder så lätt riskerar att bli ens dödliga rivaler för mig obekanta begrepp. Här är de explicita och nästan nakna i sin framställning.

Även om historien anses vara fullständigt uppdiktad och någon rivalitet aldrig förelåg mellan Mozart och Antonio Salieri, är filmen intressant därför att den så explicit visar på det mimesis-fenomen som filmen kretsar kring. En duktig berättare behöver inte känna till teorin, men måste ha en intuitiv insikt eller känsla för fenomenet. Det är nödvändigt därför att det är grundläggande för det mänskliga. Det är sant som Nicolás Gómez Dávila (Don Colacho) säger i en av sina aforismer, att: ”avund är nyckeln till fler historier än sex”.

Historien (den uppdiktade) går såhär: Antonio Salieri, den kungliga hovkapellmästaren i Wien och samtida med Wolfgang Amadeus Mozart anser (med rätta får väl tillstås) att all talang kommer från Gud och att Mozarts fantastiska musik är gudomligt inspirerad. Samtidigt lever Mozart inte på långa vägar upp till Salieris krav på anständighet, moral och uppförande. Han kan därför inte för sitt liv förstå varför Gud har gett all denna talang till en sådan imbecill clown som Mozart är i hans ögon. Mozart blir till en skandal för den dygdige Salieri.

Att Mozart är en sådan odygdig och barnslig slarver som Salieri föreställer sig, är dock tveksamt. Salieri har nämligen den stora förmånen att vara filmens berättare. Det är med andra ord ingen objektiv beskrivning, även om den tycks vara är uppriktigt och ärligt berättad.

Visst kan vi ana en viss barnslighet hos Mozart, men den otrohetsaffär som Salieri föreställer sig har inträffat mellan Mozart och en av Salieris egna gunstlingar, är så vitt vi kan se endast ett fantasifoster. Faktum är att vi inte ser mycket av några utsvävningar, utan snarare en hårt arbetande man. Visserligen har han problem att hantera pengar och har en fru som tycks uppskatta dyra vanor.

Salieri möter Mozart redan som litet barn, han imponeras och blir en hängiven beundrare. Pappan tillåter dock inte Salieri att syssla med musik över huvud taget. En lycklig slump (Salieri upplever det som att bli bönhörd) gör att pappan dör, och nu ligger musikens vida fält öppna för Salieri. När han träffar Mozart igen så har han själv uppnått stor ära och berömmelse och är alltså hovkapellmästare i Wien och dåtidens stormakt Österrike-Ungern.

Själv erkänner Salieri i filmens inledning att han i hemlighet är Mozarts största beundrare, samtidigt som han i lika stor hemlighet är Mozart största rival. Mer och mer börjar Salieri intrigera och sätta käppar i hjulen för Mozarts karriär och slutligen driver han honom i döden.

Främst är det Mozart oerhörda talang som är objektet för avunden. Musikalitet är vad Mozart har och som Salieri sålunda också börjar hysa begär efter redan som barn. Men detta objekt för begäret försvinner mer och mer ur perspektivet. Tomrummet som borde uppkommit fylls istället upp av de egenskaper Salieri (med avsky eftersom han förvränger dem) ser hos Mozarts person. Rivalen tar platsen där begärets objekt en gång var dominerande och skymmer snart helt sikten mot objektet som faller i glömska.

Någon skulle kunna invända och mena på att det är det omvända som sker. Att ju mer Mozart blir en inflytelserik kompositör, blir han ett verkligt hot och en rival till Salieri. Inget i Salieris egen berättelse tyder dock på detta, tvärtom hålls Mozarts karriär kort genom Salieris intrigerande. Och dennes beundran för sin rivals kompositioner ökar samtidigt som hatet mot hans person ökar till dess det blir till en helt dominerande passion. Detta är en paradox som jag tror att bara mimetisk rivalitet kan förklara.

Till sist en teologisk intressant aspekt i filmen. Salieri önskar sig samma talang som Mozart, men vet att den också bara kan ges av Guds nåd till människan. Salieri försöker ändå att tillskansa sig den med egna händer, eller rättare sagt förvandla den till ett enkelt utbyte av ”tjänster”, bland annat genom att lova Gud avhållsamhet. Filmvärldens Salieri ”kräver” på sitt sätt vad han anser vara sin ”rätt” från Gud. När han inte får detta tar han ut sin hämnd på Mozart (vi kan till och med se detta som ett offer av en syndabock!). Men om talang är en gåva från Gud behövs inga sådana ”avtal”. Att man förvaltar sin talang efter bästa förmåga och ”skänker den vidare”, till exempel genom att skapa skönhet i världen, så är det detta som Gud rimligtvis kan ”kräva” tillbaka. Att missbruka sin talang, liksom sitt förnuft, är att synda.