Taggar

, , , ,

Några sista ord om denna typ av kollektiva lynchningar och avrättningar vi har beskrivit med hjälp av Canetti, vilka har sin grund i det första grundläggande mordet av den utpekade syndabocken.

Vi slutade förra delen med att nämna Franska revolutionen i vilken vi kan se flera uttryck av ”den hetsande/jagande hopen” klart och tydligt. Ju större distans i form av makt som funnits mellan den revolutionära massan och dess offer, desto större avlösning/absolution när det avhuggna huvudet lyfts upp från fångkorgen till folkmassans åsyn. Jublet höjs och mössor kastas upp i luften. I det ögonblicket är distansen noll. Är det en makthavare, som kungen, blir distansen omvänd så att det nu är massan som har övertaget – den har nu makten över liv och död som kungen tidigare enväldigt ansågs förfoga över. Canetti:

”The effect of displaying the victim’s head to the crowd is by no means confined to the discharge. The impact of his downfall is tremendous. By it he becomes no more than they are. They recognize him as one of themselves and thus he makes them all equal to one another, for they all see themselves in him. But the severed head of the victim is also a threat. They have looked into those dead eyes with such passion that now they cannot free themselves from him. His head has become part of the crowd and so the crowd itself is struck at in his death. Terrified and stricken by a mysterious disease, it begins to disintegrate, and finally disperses in a kind of flight from him.”

Idag sker det inga offentliga avrättningar på stortorget och galgbacken är borta. Istället följer vi dem i nyheterna. Vi är mindre delaktiga än våra förfäder som kunde resa många mil för att få se en bra avrättning, men vi är strukturellt sett samma sorts massa – men en massa som inte upplöses efter att vi har fått huvudet serverat. Och det är kanske inte alls så mycket bättre att vara en sådan typ av folkmassa.

När det kommer till att visa upp avrättningar offentligt – och speciellt att då skilja huvudet från kroppen – går tankarna till de avskyvärda videofilmer som ”motståndsmännen” (benämning enligt svensk massmedia) i Irak och Afghanistan spelade in, där man visade upp hur de genom halshuggning avrättade tillfångatagna soldater från koalitionen.

Nu är det förståeligt att slås av tanken vad detta syftar till. Vad har vi för nytta av att undersöka strukturerna i kollektiva (offentliga) avrättningar? René Girard svarar så här:

“It is generally assumed that collective violence – in particular, the pitting of all against one – is an aberration in the history of a society; a perversion more or less pathological in nature, whose study can hardly be expected to yield anything of sociological significance. Our rationalist bent […] leads to an innocence of outlook that refuses to concede to collective violence anything more than a limited and fleeting influence, a “cathartic” action similar, in its most extreme forms, to the catharsis of the sacrificial ritual.”

Kollektivt våld, alla mot en, har alltså enligt Girard en mycket större roll, huvudrollen till och med, än vad vi tidigare har kunnat föreställa oss i sociologiska studier. Och förnekandet av detta för med sig en typ av samma effekt på vårt kollektiva medvetande (vår historia) som det rituella offret gör. Mer om katharsis härnäst.