Ett tecken på att en kultur befinner sig i kris är, enligt bl.a. René Girard, att tidigare självklara distinktioner, åtskillnader och hierarkier i samhället börjar upplösas. Att vi skall tycka mer synd om en mördare än dess offer, därför att mördaren fått sitta i ett tufft amerikanskt fängelse och inte på en svensk relaxavdelning, kanske är ett tecken? Från SvD:s ledarblogg:

”Visst, Östberg har tjänat sitt straff och därmed sonat sitt brott, kanske någon invänder. Men att höja upp henne och bjuda in henne i samhällets finrum, på det sätt som bland annat festivalen Peace and love gör, är ett hån mot de anhöriga till hennes och hennes pojkväns offer. Det hade varit en annan sak om Östbergs medverkan som föreläsare hade handlat om hennes stora ånger, vilja till försoning med offrens anhöriga eller liknande, men att döma av presentationen på arrangörens hemsida ska det snarare handla om Östbergs tuffa fängelseliv och känslan av nyvunnen frihet. Hennes brott nämns bara i en bisats.”