2012 är Strindberg-året. Med anledning av detta skrev Nathan Shachar på DN om Strindbergs välkända, eller ökända, humör, och påminde om att det finns andra författare och kulturpersoner som bättre kunde hyllas.

”Vänskaper förbyts stundom i sin motsats, och kulturlivet kräver sin tribut av gräl och debatter. Det är normalt. Strindberg drogs ibland till sådana bråk, i synnerhet när de kunde profilera honom som upprorsman i det föraktade ”smörgåslandet” Sverige. Men för Strindbergs del gällde något unikt: Den riktiga glöden i hatet kunde han bara uppbåda mot dem som älskat, hjälpt och försvarat honom. Han behövde ingen ursäkt, ingen krigsorsak. Ingen skonades, inte ens hans snälle och trofaste bror Axel.”

En gång bästa vännen, Carl Larsson, beskrev, enligt Shachar, den ombytlige Strindberg med följande ord:

”Så snart det gick någon väl, eller att man bara talade väl om någon, blevo hans ögon gröna och olycksbådande. Han räknade mig som sin bästa vän, men så snart jag började växa svalnade vänskapen, trots all min hängivenhet och beundran.”

Så fungerar en person som är hårt ansatt av mimesis, mimetiskt begär. Förebilder och idoler övergår till att bli konkurrenter och rivaler, även de som varit de bästa vänner.

Strindberg var en svinpäls. Men, det är som Shachar skriver, vi lever i en tid och en kultur där mobbare och busar blir de belönade och hyllade, så länge som deras offer kan försakas och sanningen inte spelar någon roll.