Bitte Assarmo undrar på Det Goda Samhället över ”vad som är fel på svensk politik, och vad det är som gör att regering och riksdag framstår alltmer om en sandlåda. Och jag kommer alltid fram till samma sak, nämligen att svenska politiker inte förmår, eller vill, vara vuxna. De är som otåliga fjortisar, alltid med ett öra mot sociala medier och ständigt ute efter ‘instant gratification’ – omedelbar tillfredsställelse – och hakar på allt som kan tänkas ge dem uppmärksamhet.

Det finns otaliga exempel på demonstrativa, narcissistiska uppvisningar som inte alls hör hemma i politiken, men som blivit vardagsmat i vårt land. Ofta är de dessutom pinsamt ogenomtänkta.”

Svensk politik är mer poserande än handlingskraftig, och är den handlingskraftig, är det i syfte att posera. Samma poserande och handlingskraftighet förekommer givetvis också hos andra, men i det mimetiska skådespelet är det politiken som utgör den offentliga och för alla synliga ”scenen”.

Att inte veta vad man skall tycka, tänka eller ”posera”, hur man i grund och botten skall ”vara”, utan att först titta på andra, utgör grundbulten i det mänskliga. Och ju större möjligheterna har blivit för politiker att ta reda på vad andra tycker och gör, genom opinionsmätningar ochsociala medier, så blir också utspelen och poseringarna därefter. Och när man som politiker tror att folkviljan bottnar i vad kändisar och twittrare kommer att tycka och säga i sociala medier, så blir också utspelen, poseringarna och handlingarna styrda därefter. Men varifrån får dessa tyckare sina idéer och tankar och poseringar ifrån? Från stora tänkare som Tomas av Aquino? Från stor litteratur som Dante eller Cervantes? Knappast, de får det från sina lika obildade och ignoranta vänner på sociala medier…