Etiketter

,

I det moderna väst har vi liten aning om hur lyckliga vi är som inte tillåter polygama äktenskap. Därför är denna artikel i The Economist, som tydligt visar på sambanden och belyser problematiken väldigt väl, angelägen idag.

Polygami är en källa till mimetiska konflikter så väl som till personliga katastrofer, både för unga flickor som av sina familjer mer eller mindre säljs bort för giftemål med någon de inte valt själva, men som råkar vara rik (i vissa delar av Afrika innebär detta att man har många kor, vilket ger upphov till regelrätta fejder mellan stammar om kreatur), liksom för unga män som inte har råd med en fru, och därför söker sig till våldsbenägna organisationer som Boko Haram, eller till att bli simpla boskapstjyvar.

”Wherever it is widely practised, polygamy (specifically polygyny, the taking of multiple wives) destabilises society, largely because it is a form of inequality which creates an urgent distress in the hearts, and loins, of young men. If a rich man has a Lamborghini, that does not mean that a poor man has to walk, for the supply of cars is not fixed. By contrast, every time a rich man takes an extra wife, another poor man must remain single. If the richest and most powerful 10% of men have, say, four wives each, the bottom 30% of men cannot marry. Young men will take desperate measures to avoid this state.”

Mimetiskt begär av konsumentvaror har i vår utvecklade värld väldigt liten potential till konflikt. Det finns ett överflöd och en balans mellan utbud och efterfrågan. Det kommer alltid finnas en viss mängd avundsjuka mot ”de rika”, men med möjlig social rörlighet, möjlighet för alla att privat ackumulera kapital, samt konsensus om hur rikedom anses ha uppnåtts (tillräckligt) hederligt. Då finns det små orsaker till revolution och våld. Ett politiskt fritt, socialt öppet (låg korrumption) och marknadsekonomiskt/kapitalistiskt samhälle, svarar bäst upp mot detta. Demokrati, och främst s.k. ”ekonomisk demokrati” (dvs socialism) är dock tvärtom något som bidrar till konflikt. Den socialistiska idologin underblåser mimetiskt driven avundsjuka genom sin analys av konflikten mellan klasser, liksom den bidrar till social och ekonomisk utjämning på bekostnad av tillväxt, hederligt arbete, tillit och ärlighet i affärer, liksom till ökad korruption och minskad meritokrati. När alla står med handen i fickan på varandra genom höga och progressiva skatter som finansierar allt från abort av ofödda barn, till dödshjälp av oönskade gamla och sjuka, blir vi alla lika goda kålsupare som finansiärer. Och den som försöker hävda sin rätt till sitt eget blir genast utsedd till syndabock, en ”olik oss”, en egoist. Det är tydligt idag när allt fler vitala samhällsfunktioner som polis, rättsstat, skola, sjukvård, etc., inte bara går på knäna av resursbrist och dåliga villkor, utan också leds och organiseras sönder av inkompetenta chefer, tillsatta av politiska orsaker. Det är då regeringen lägger fram förslag på att kunna hindra personer och kapital att fly landet genom kreativa former av beskattning (se här).

Hur som helst. De som begär andras konsumtionsvaror är få och relativt ofarliga idag, medan begär efter andras sociala status, ger upphov till rivalitet om en mycket begränsad ”resurs”, detta fall i form av kvinnor (som i vår del av världen inte ses som en resurs eller ekonomiskt objekt, utan som en jämställd person). Som hos William, en ung man som återvänt efter IT-studier i väst och insett sin egen relativa rikedom i sin by i Syd-Sudan berättar i artikeln:

“In [our] culture, the more family you have, the more people respect you”

Enkelt, många fruar och många barn ger socialt status. Varför inte vilja vara lik hövdingen, eller den rike, den med många fruar? Är han rik och mäktig för att han har många fruar, eller är det omvänt så att hans rikedom ger honom möjlighet att ha flera fruar? Att vilja efterlikna sin förebild är det naturliga.

I den kristna delen av världen finns efterliknelsen av Jesus som (den främsta) motvikten till att söka efterlikna de rika och mäktiga, eller i övrigt världsligt framgångsrika. Det är inte fel att vara framgångsrik, men det är fel att själv uppslukas av begär att efterlikna framgångsrika, för det finns ingen som helst garanti att dessa är goda förebilder. Det är bara det faktum att de råkar ha blivit materiellt och socialt framgångsrika. I övrigt kan de vara vilka skitstövlar som helst, vilket till exempel metoo-kampanjen tydligt visat.

Det finns liberaler (och andra till vänster) som fokuserar så mycket på ”individens fria vilja”, och därför anser att polygami är en helt i sin ordning när alla är med på det frivilligt, när ingen tvingas eller blir skadad. Här missar man helt och hållet den sociala och kulturella aspekten, som så väl poängteras i The Economists artikel. Samtidigt har vi genom vår migrationspolitik med ”öppna hjärtan, men ingen hjärna” fått in mycket av detta kulturella gift i vår egen redan hårt ansatta kristna (och om än i hög grad, serie-) monogama kultur.

Och denna artikeln vidimerar The Economists artikel, som konstaterar att:

”While polygyny may benefit the men involved, it denies wives to other men, especially young, low-status men, who tend to measure their success by their manhood, that is, by the twin parameters of social status and fertility. With little to lose, these frustrated men are much more likely to turn to crime and violence, including sexual violence and warmongering. It can be no coincidence that polygamy is practiced in all of the 20 most unstable countries on the Fragile States Index.”

Men inte bara denna form av våld tenderar att öka, utan även våld inom familjer:

”Polygyny also tends to disadvantage the offspring. On the one hand, children in polygamous families share in the genes of an alpha male and stand to benefit from his protection, resources, influence, outlook, and expertise. But on the other hand, their mothers are younger and less educated, and they receive a divided share of their father’s attention, which may be directed at his latest wife, or at amassing resources for his next one. They are also at greater risk of violence from their kin group, particularly the extended family. Overall, the infant mortality in polygynous families is considerably higher than in monogamous families.”

Nu finns det de som genast kommer att hävda att polygami förekommer i Bibeln och det minsann finns ”kristna” sekter som tillåter detta. Men ett undantag är ingen regel, och i Bibeln tenderar polygama förhållanden alltid, som artikeln säger, ha en ”bitter” eftersmak:

”There are several instances of polygamy in the Old Testament: Moses had two wives, Abraham three, Jacob four, David at least 18, and Solomon all of 700. But biblical polygamy usually had a bitter ending. According to the Book of Kings, Solomon had ‘seven hundred wives, princesses, and three hundred concubines’, but ‘his wives turned away his heart after other gods: and his heart was not perfect with the Lord his God’ (see picture). The creation story on the very first pages of the Bible clearly seeks to enforce a monogamous ethos. Upon seeing Eve for the first time, Adam says: ‘This is now bone of my bones, and flesh of my flesh… Therefore shall a man leave his father and his mother, and shall cleave unto his wife: and they shall be one flesh.'”

Om vi tror att polygami är ”kulturellt berikande”, eller kanske bara ”lite annorlunda men inte fel”, så beror det bara på hur förstockade vi blivit som inte längre vet att uppskatta den kultur och historia som är sprungen ur en biblisk och kristen källa.

Annonser