I Fittja, en ”problemförort” till Stockholm, finns en stor väggmålning på en byggnad, ett parkeringsdäck, som man ser över hela centrum. Under parkeringen ligger Ungdomens hus. Målningen föreställer tre unga män:

”Killen som sköts av polisen när han rånade en guldsmed i Södertälje. Den andre, känd av polisen som det brukar heta, mördades i en trappuppgång i Fittja. Den tredje körde i hög fart ihjäl sig på motorcykel.”

Det berättar två unga män för skribenten som rapporterar till Aftonbladet.

”Han var bra, det är bra att råna, säger den ene om mannen som sköts i Södertälje”

Kriminella blir till förebilder. Kommunen sponsrar och stödjer det som en del av vad de kallar för ”medborgardialog”.

– Även om man är kriminell är man människa också.” förklarar man från kommunen.

”Ecce homo”, sa Pontius Pilatus.

”Se brottslingen”, säger dagens ståthållare på kommunhuset.

Genom kyrkan, i vilken man enbart ser hyllningar till brottsoffret, den korsfäste Jesus, skapades en kultur av större medlidande, empati och stöd för offer. Det råder ingen tvekan om att det som sker i Fittja, liksom så många andra tokigheter som får oss att tappa hakan idag, är tecken i tiden och resultatet av kristendomens tillbakagång. Efter århundranden av framgångsrika attacker mot tron och kyrkan, ser vi nu det sekulära svaret. Värjer vi blicken från den evigt korsfäste, kommer vi också att värja blicken från brottsoffer i vår samtid.

”Och brottsoffer – guldsmeden i Södertälje?”, frågar reportern.

”– Man kan ställa de svåra frågorna. Helt fullt ut når man kanske inte i dagstidningsformatet. Jag tycker det är bra att ge röst åt olika sorters historier. De kunde vara förebilder också.”

Hur?

– En av dem var extremt skicklig på att köra motorcykel till exempel.

Så skicklig att han i (för) hög fart körde ihjäl sig. Nu en modern förebild för ungdomar som redan har tillräckligt med problem och vars behov av riktiga bra förebilder är skriande.