En av de viktigaste artiklarna att läsa just nu är historieprofessor Dick Harrisons ”Kränkta av fakta” i Neo (min fetning i citatet nedan) som avslutas så här:

”Vi känner blott alltför väl till följderna av att svart påstås vara vitt och av att en propagandalögn transformeras till sanning när den upprepas tillräckligt ofta. Sett ur den synvinkeln finns det bara en väg framåt: Att inte förskräckas över behovet att stundom behöva publicera obehagliga sanningar, att inte frukta den ilska som kan väckas när slumrande, nydefinierade integriteter kränks.”

Jag slås av begreppet ”nydefinierade integriteter”. För vad är denna integritet som vi eftersträvar? Harrison skriver i början av sin text att: ”Integritet kommer av latinets integritas, som i sin tur bottnar i integer (med betydelserna ‘orörd’, ‘hel’, ‘fullständig’, ‘oförvitlig’ och ‘hederlig’). Enligt Nationalencyklopedin kan integritet definieras som ‘rätt att få sin personliga egenart och inre sfär respekterad och att inte utsättas för personligen störande ingrepp’.” Integer är också namnet på datatypen heltal, alltså ett tal utan decimaler, kan kanske även tilläggas för att ytterligare belysa begreppet något vidare.

Ett tal kan tillhöra heltalen, men inte samtidigt decimaltalen, och vice versa. Samtidigt är ett heltal alltid just det talet det är och inget annat heltal. Så, därifrån är det är inte långsökt att ta resonemanget vidare till kopplingen mellan integritet och identitet. Och när vi börjar tala om identitet ser vi att detta kan innehålla två faktiskt motstridiga delar, nämligen ”tillhörighet” och ”särskiljande”.

Det är i huvudsak genom att ingå i en gemenskap och att särskilja den från andra gemenskaper, liksom att vi identifierar andra individer och urskiljer oss själva från dessa, som vi upplever vår egen identitet. Detta är en ständigt pågående process genom hela livet. Det är i mötet med andra människor, vilka vi mer eller mindre ingår i detta spel med, som vi skapar oss mängder med olika mer eller mindre bestående identiteter. I vissa fall är de extremt flyktiga, som att man är turisten under en semestervecka, till att man ingår ett livslångt förhållande med någon. Jag uppstår endast i förhållande till Du, som Martin Buber så poetiskt-filosofiskt har påvisat.

Båda förhållningssätten är mimetiska. I gemenskapen och tillhörigheten kan vi kalla det för en positiv mimesis, medan i det som är åtskiljande kan klassas som negativ mimesis. Den första innebär ett ”jag vill vara som du, alltså efterliknar jag dig”, medan den senare är av formen ”jag vill vara mig själv, så därför skall jag absolut inte efterlikna dig”. Båda är helt beroende av samma sak, nämligen relationen och definitionen av sig själv helt och hållet utifrån denna andre.

Men vi har också en annan sort relation att ta hänsyn till, nämligen den mellan människa och Gud. Den är ännu mer grundläggande och – skulle jag säga – helt nödvändig för att vårt jag inte skall sammanfalla i bara de flyktiga relationernas jag-definitioner. Våra mellanmänskliga relationer kan ”skapa” och forma oss, samtidigt som en relation till Gud är absolut nödvändig för att vi inte endast skall bli till flyktiga, ständigt ”nydefinierade integriteter”, som Harrison skriver. Det är när vi inte har några bättre relationer att hänga upp oss på än alla möjliga dysfunktionella mänskliga relationer, dåliga sällskap och samtidens mediala idoler och kändisar, som vi landar i den kris vi kallar för modernismen (eller postmodernismen).

De lättkränkta människorna är de som desperat söker sin identitet i vad helst som lämpligt nog råkar dyka upp för dem. När Harrison beskriver hur han kom att bli utsatt för en flodvåg av upprörda, och så klart kränkta, ateisters vrede, efter att ha påpekat det faktum att det är troligare att (den historiske) Jesus existerat, än att han inte gjort det, drar man lätt på smilbanden. Då var man tvungen att genast förstärka sin ateistiska identitet genom att skåpa ut Harrison på alla möjliga vis, utan att ta hänsyn till de vetenskapliga fakta och konsensus som faktiskt finns. De annars så varma anhängarna av vetenskapen slutade vara vetenskapliga, därför att de här såg någon som höll på att störa deras lilla gemensamma världsbild. Sammanhållningen fodrade således ett ”offer” att kasta ut ur gemenskapen, någon att särskilja sig från, vilket nu blev vetenskapsmannen Harrison.

I frånvaron av det transcendentala (Gud) kan vi endast skapa oss identitet och tillhörighet genom att särskilja oss från ”den andre”. Endast i mötet med denna ”andre” kan vi ”bli till”. Ormen i Paradiset hade helt rätt – när vi avsäger oss relationen med Gud, har vi blivit som gudar (inför varandra), vilket leder till allt möjligt trassel. Det är endast i mötet med Gud, eller rättare sagt genom inkarnationens Jesus, som vi verkligen blir till ”äkta människor”. Det får vi nog återkomma till i mer detalj någon annan gång.