Ny artikel på Smedjan: ”Den underprivilegierades makt”, av Dan Korn, tar upp frågan om ”offer” i vår tid. Är alla offer alltid underprivilegierade eller förtjänta av enbart medlidande?

”Medlidandet med vilt främmande människor och med djur är en del av civilisationsprocessen och har, som Nietzsche helt riktigt observerade, även om han inte gillade sin observation, sitt ursprung i Bibeln. I Första Mosebok är hela tiden medlidandet med den som för tillfället är offer. ”

Men:

” I vår tid är det ofta mycket svårare, men vi frestas ständigt att göra enkla indelningar i ond och god, offer och förövare, även där de inte stämmer med verkligheten.”

Det är vad man i mytologins värld alltid gjort i syfte att dölja och försvara offret av en egentlig oskyldig, till exempel Oidipus, eller diverse ”monster” som Minotauros och många fler. För att visa på ett exempel så tar Korn upp abortfrågan. Här tycker jag dock att han missar en mycket viktig aspekt när han skriver att ”[t]vingas kvinnan föda ett oönskat barn, är hon offer. Om det oönskade barnet aldrig föds är det offer”. Nämligen den poängen att föräldrar kan göra ett aktivt val, som barnet inte kan. Det är inte det ofödda barnet som tvingat sig på föräldrarna. Barnet är alltid oskyldigt, även om barnet är oönskat. Dess offerstatus borde därför i alla lägen vara oomtvistat, medan det för den gravida kvinnan endast i sällsynta fall har att göra med att de är offer (ja, även vid en våldtäkt, är barnet de facto en oskyldig individ).

Beroende på hur vuxna eller mogna de gravida (man är ju två!) är, kan de välja att göra en självuppoffring istället för ett offer. Det vill säga de kan ta hand om barnet, istället för att offra det för sin egen frihet eller bekvämlighets skull. Det gör naturligtvis inte omogna föräldrar, de som inte förstår bättre, till ”onda” människor eller ”mördare”. Något som kristendomen fört med sig är den fundamentala omvändelsen av betydelsen i ordet ”offer”. När vi talar i termer om att ”jag gjorde ett offer”, eller ”jag var tvungen att offra”, så är det i stort sett alltid i betydelsen att jag gjorde en självuppoffring; av tid, pengar eller bekvämlighet, som vi pratar om. Innan kristendomens genombrott var det så gott som alltid frågan om att ett offer innebar att offra något till gudarna; ett djur, en del av skörden, eller i värsta fall, människor.