Det är något i grunden gott att kunna handla efter sitt samvete. Det står också var och en fritt att inte göra det, människans frihet är absolut. Jag funderar över den så kallade ”stasiprästens” samvete.

Hur lyckas någon döva sitt samvete så mycket med ideologi att det blundar för alla de övergrepp (som man mycket väl kände till) i de slutna och sovjetstyrda öststaterna, världens största fängelse. Det som stör mig mest är att ”stasiprästen” hela tiden sa sig vara en man som bekänner Kristus; den som blev förnekad sin mänsklighet, utlämnad, torterad och slutligen korsfäst. Hur många i det socialistiska öst blev inte förnekade sin mänsklighet för en ideologis skull? Hur många utelämnades åt Stasi av svenska medlöpare?

SvD skriver om prästen och tidsandan ”före murens fall”, då ”var det inte särskilt kontroversiellt att ta ställning för kommunismen och mot den liberala demokratin.” Det borde få alla som använder sig av tiden som argument för ”progressiva framsteg” att tänka efter minst två gånger. Att modern teknik, utveckling och vetenskap gör fler saker möjliga betyder inte att vi måste använda dem. Tidsandan är förrädisk därför att den får oss att sluta tänka och bara följa med strömmen. Om andra gör det kan jag också, det ligger i tiden, det är ju modernt.

Samvetsfrihet.. ett samvete kan bara verka i frihet. Det är när vi låter oss fångas av ideologier som vi låser in samvetet bakom tjocka ogenomträngliga dörrar, barrikaderar dem med slagord och propaganda, stänger våra ögon och öron för verkligheten. Men Gud kan komma till oss när vi minst anar det, som en tjuv om natten. Någon kanske hör skrik – och vaknar. Då gäller det att inte somna om!

För övrigt anser jag att stasiarkivet rörande svenska medlöpare måste öppnas för offentligheten. Klarhet och sanning har företräde över ”enskildas integritet” och SÄPOs arbete, i denna fråga.