Helena Edlund skriver om sin tid i Afghanistan och om hederskultur:

”Äktenskap med barn är officiellt förbjudet men lagen kringgås av det faktum att en flicka (oavsett ålder) anses vuxen när hon gifter sig. En nioåring är alltså barn om hon är ogift, men vuxen om hon är gift. Begrepp som våldtäkt inom äktenskapet existerar inte och sjukhusen är fulla av småflickor med fysiska och psykiska skador efter systematiska övergrepp, tidiga graviditeter och traumatiska förlossningar.

Könssegregationen är i det närmaste total och kvinnan är bärare av mannens heder. Det är inte ovanligt att flickor och kvinnor är hänvisade till att leva sina liv bakom hemmets höga murar, under övertygelsen att de då skyddas från männens våld och sexuella begär. Om en kvinna blir våldtagen, räknas det som ett brott riktat mot kvinnans manliga släktingar. Kvinnan som utsätts beläggs därför med skuld – hade hon inte låtit sig våldtas, hade släkten behållt sin heder.”

I hederskulturer är det kvinnan som används som syndabock på ett ytterst utstuderat sett. Vi kan se hur det har med det ”primitivt heliga” att göra. Kvinnan har, på ett för oss utifrån betraktat sätt, både diviniserats och stötts ut som syndabock samtidigt.

Hon är i det första läget ”helig” och ”skyddas” därför på alla tänkbara sätt, men om ett brott mot något av alla de tabun som omger henne överträdes, så blir hon alltså genast utsedd som själv skyldig till överträdelsen. Precis som de arkaiska gudarna är skapare av både fred och krig, ro och uppror, stillhet och storm. I en sådan kultur är det alltid ett stort hot mot freden när det heliga på något sätt skändas. Hämden, vilken är den mimetiska reaktionen från släktingarna, hotar att bli till utdragna och blodiga vendettor. Därför är det alltid bättre för samhället att våldet, istället för att riktas innåt mot sig självt, kan riktas utåt (vilket är svårare att hitta lämpligt offer för), eller mot någon egen man stöter ut. Som den våldtagna kvinnan som stenas för sina ”synder”.