Har, likt min kära snart tvååriga dotter här ovan på bild, läst Raymund Schwagers (S.J.) ”Must There Be Scapegoats” (från 1978) och självklart hittat ett antal guldklimpar. Schwager var en av de första att ta upp handsken som Girard kastade i och med ”Violence and the Sacred” (utkom 1972) och föra upp den mimetiska imitationen till en teologisk nivå genom en exegetisk studie av både Gamla och Nya Testamentet utifrån Girards syndabocksmekanism som tolkningsnyckel.
Så här står det i profetens Jesajs bok 53:6 enligt översättningen i Levande Bibeln:
”Det var vi som gick vilse som får. Det var vi som lämnade Guds stigar för att gå våra egna vägar. Ändå lade Gud alla våra skulder och synder på honom!”
Och så här i Bibel 2000 översättningen:
”Vi gick alla vilse som får, var och en tog sin egen väg, men Herren lät vår skuld drabba honom.”
För oss här framstår det som att det är Gud som lägger ”allas vår skuld” över på en enda (Guds tjänare). Men denna översättning skulle också kunna vara av ett annat slag, nämligen mer som den faktiskt låter i Bibeln från 1917, där samma rader lyder (med min fetning):
”Vi gingo alla vilse såsom får, var och en av oss ville vandra sin egen väg, men HERREN lät allas vår missgärning drabba honom.”
Denna översättning lutar faktiskt mer åt den tolkning som Schwager vill göra, därför att det i Hebreiskan inte görs någon riktig åtskillnad mellan ett aktivt orsakande och ett passivt tillåtande. Därmed kan olika läsningar göras, där Gud antingen agerar aktivt (och därmed våldsamt), eller är passivt tillåtande att våld utförs av människor. Det är inte Gud som hos Jesaja lastar på den olycklige tjänaren hela samhällets (eller världens) synder, utan det är kollektivet av människor som överlåter sina synder (missgärningar) utan att Gud ingriper. Tjänaren har utsetts till syndabocken som följaktligen stöts bort och skall dödas.
Så får både Psalm 22, vilken inleds med samma ord Jesus uttrycker på korset: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? Jag brister ut och klagar, men min frälsning är fjärran,” liksom psalm 118 som innehåller raderna om stenen ”som byggningsmännen förkastade” vilken ”har blivit en hörnsten”; tillsammans bilda en större helhet, vilken blir helt uppenbarad först i ljuset av Nya Testamentet.
Vad Gud gör, enligt Schwager, är alltså att tillåta skeendet och därmed tilllåta den mänskliga friheten, men han träder också in här och att ger offret styrkan och möjligheten att ”överlåta sig frivilligt” till de ogärningsmän som drabbar honom. När offret frivilligt tar på sig deras brott kommer Gud nära på ett helt nytt sätt. Nu uppenbarar sig Gud genom att få offret att inta en helt annan attityd (än den hatiska och fientliga) till sina förtryckare. Jesaja 41:10 lyder:”frukta icke, ty jag är med dig; var ej försagd, ty jag är din Gud. Jag styrker dig, jag hjälper dig ock, jag uppehåller dig med min rättfärdighets högra hand.” Problemet för Jesaja var att Israel ännu inte var beredda att ta till sig budskapet i den praktiska realiteten, även om det mycket noga bevarades i skriften.
