Varför hatar man sig själv, sitt land, sin kultur? Varför anser man att andra, uppenbart sämre kulturer vara högstående?
Med René Girards teorier om mimesis och ressentiment kan man göra en skiss av hur kulturer interagerar med varandra och få vissa svar på varför en del i vårt avlånga land påstår att ”det inte finns någon svensk kultur”, eller att om den finns så är den rena ”barbariet”, eller ”löjlig” (redogörs för väl här av Lars Anders Johansson).
Ressentiment uppstår i det passionerade (men det är för det mesta undertryckt och inte explicit i det vi kallar för civilisationer) förhållandet till en modell/rival. Man både hatar och älskar någon samtidigt. Till exempel kan en arbetarklass hysa ressentiment mot en överklass. Man vill både riva ner och förstöra överklassen och dess institutioner, men man vill samtidigt imitera dem och själv ta över dess ställning i samhället. Socialismens tal om ”jämlikhet” blir en dimridå för att dölja dessa ressentiment bakom ädlare motiv. Likaså blir det omvända försvaret av orättfärdiga hierarkier och institutioner med ord som ”stabilitet” och ”tradition” också dimridåer. Båda synsätten är samtidigt både rätt och fel.
Men förvirringen och resentementen idag går åt alla håll. Idag hatar vänstern också fattiga arbetare/arbetslösa som röstar på Trump och Sverigedemokraterna, medan dyrkar extremt framgångsrika och rika hollywoodkändisar, liksom finanshajar som Soros och korrupta politiker som Al Gore och Clintons.
Jag tror inte det finns någon form av ”ond plan” bakom det en del väljer att kalla för ”folkutbytet” i vårt land – även om det är ett faktum att detta pågår (demografisiffrorna talar för sig själva och är uppenbara). Jag tror det finns dessa underliggande, mimetiska, principer i mänskligt beteende. När de får fritt spelrum, då leder de till konsekvenserna vi ser idag.
Alla* nationer/kulturer lider av mimetiskt begär från andra kulturer. Vi beundrar och avundas varandra, helt enkelt. Detta existerar både i breda folklager, liksom i ledarskiktet. Dock tror jag det är starkare ju högre upp i samhällseliterna man kommer. Våra politiker som leder landet tittar på de som leder andra, större och mer framstående, länder. De reser, de träffas i olika sammanhang och de jämför sig med varandra så som en gång kungar jämförde sig. De som är längst ned och fattigast är också de som har minst interaktioner med andra kulturer – och därmed också minst påverkade. I vår tid av extremt snabba massmedier och nu även sociala medier, gör att folk som för 200 år sedan väldigt sällan kom i kontakt med andra folk, nu kan göra det via dessa medier. Och det borde påverka.
Imperier, som det romerska riket, hade sin främsta förebild i föregångaren Alexander den Store (eftersom denna kultur var försvunnen vid romarnas tid så finns där givetvis ingen konflikt, förebilden kan inte bli en rival), men samtida riken som Persien, Egypten, med flera var samtida förebilder/rivaler. Hunnerna och hedningarna i norra Europa var aldrig några förebilder eller rivaler, de stod bara i vägen för expansionen (vilken drevs av att efterlikna ovan nämnde Alexander den Store).
Sverige var en gång i tiden också en vilt krigande stormakt, vars förebilder/rivaler var Frankrike, Tyskland, England, Ryssland och så vidare, lite beroende på vad som passade smaken och som fungerade politiskt. Givetvis har Sverige fungerat som en likadan förebild/rival för andra nationer.
Efter andra världskriget blev USA till stor del vår förebild/rival, då vi slets mellan det amerikanska inflytandet (både allmänkulturellt och politiskt) och av olika socialistiska imperiebyggen (främst Sovjet och Kina, men även i mindre experiment som Kambodja, Vietnam och Zimbabwe).
Vår (europeiska) självutplånande kultur av idag drivs även den av mimetiska begär. Önskan att vara som andra kulturer, vilka vi ser som förebilder. Efter stormaktstiden, att unionen med Norge upphörde, Finlands självständighet, utvandringsvågen till Nordamerika, var Sverige ett land som hela tiden krympte i både fysisk och moralisk storhet. Vi levde ett tillbakadraget liv, ganska försynt, i utkanten av Europa och få av ”de stora” brydde sig särskilt mycket om oss.
Att vara ”fredsskadade”, som en del väljer att också se som en orsak till den kulturella förvirringen i Sverige, är samma sak som att inte ha haft någon ordentlig mimetisk kris att förenas i. Krig är också en mimetisk intern kulturell process som går ut på att skapa ordning. Under kriget sållas agnarna från vetet, vem är hjälte, vem är feg? Vem är ledare, vem är följare? Vem skall ha vilken rank i samhället. Efter/under krig kunde kungen dubba framstående krigare till riddare och adelsmän. När röken lagt sig ser vi alltid ett nytt politiskt landskap formas.
Tvåhundra år förflyter utan att vi har någon yttre fiende att samlas mot. Vi slits mellan öst och väst, mellan nord och syd. Under tiden minskar det sammanhållande kittet, som tidigare varit Gud och nationen. Vi förlorar vår kristendom (den protestantiska individualismen förmår inte hålla ihop något) och i den sexuella revolutionen förlorar vi tron på den klassiska familjen och respekten för livet (först genom abortfrågan och nu kommer frågan om så kallad dödshjälp).
Eftersom vi inte förstår vår egen (judiskt-kristet präglade) kultur längre, kommer vi i Sverige att allt mer sakna förmågan att veta vilka vi är, hur vi själva bör vara, vad vi bör sträva efter, eller hur vi skall förhålla oss till våra grannar.
Artificiella försök, så som EU, försöker att ge oss en ny identitet. Genom EU skall vi lära oss bli ”européer” (även detta ett elitprojekt av dem som är ”globalister”, eller ”anywheres”). Men detta är något som är för abstrakt och som uppenbarligen inte fungerar. Dessutom tvingas vi samarbeta med andra i frågor där samarbete är mycket svårt, för att inte säga omöjligt, vilket snarare ger upphov till konflikter (mimetiska konflikter uppstår vid likheter, inte olikheter – och genom EU har vi uppifrån påtvingade likheter), än till kompromisser och förståelse. Det uppstår en kamp på nationell nivå efter EU:s gemensamma resurser.
I vår kulturella vilsenhet så behöver vi nya förebilder. Då finner vi dem som är ”enklare” att förstå. De som faktiskt är mer primitiva (Rousseaus ”ädle vilde” kanske är den främsta referensen här) än oss, enkelt att ta till. Vårt (främst socialdemokratin/vänsterns) vurmande för tredjevärlden är ett utslag av detta. Dem kan vi förstå! De är så enkla, så ”rena” och vi måste hjälpa dem i deras strävanden mot att bli som oss!
Som alla som lider av kraftig metafysisk mimesis så ger förebilderna oss oss det som kallas för mindervärdeskomplex. Samtidigt finns är många, nationer och grupper i nationer, som ser oss som (eller som vi tror ser oss som) en förebild. Ur detta följer vad som vanligtvis kallas för hybris. Vårt självmedvetande matas alltså samtidigt med två motsatta bilder av oss själva: som a) kulturellt mindervärdiga (alla som kommer hem från sin semesterresa utomlands anser sig mer eller mindre ”kulturellt berikade”) och b) som den ”humanitära stormakten” (som statsministern Stefan Löfvén uttryckte det).
All form av vurmande för primitivism och hedonism är att avsäga sig sina egna kulturellt högtstående uttryck. Vi kan nog säga att det handlar om begäret efter ett kulturellt stadie vi kan ”förstå”. Ta bevarandet av äktenskapet som exklusivt något mellan en man och en kvinna, till samhällets gagn och fortlevnad, som ett uppenbart exempel. Eller poängen med att vänta med sex till äktenskapet. Är det någon som förstår detta, vare sig andligt eller antropologiskt, längre? Köttets lustar kan dock alla ”förstå”.
”Folkutbytet” beror på samma sak. Vi förstår inte vår egen storhet, eller begränsning, som egen nation och som homogent folk. Istället projicerar vi detta på andra, homogenare folk. Vi kan inte bestämma oss för om vi är överlägsna eller underlägsna. Vi lever i ett sado-masochistiskt förhållande med omvärlden. Vi tror att andras kulturella ”rikedomar” (vad de nu är?) skall berika även oss. Och vi tror samtidigt så mycket på vår egen kultur att vi tänker oss att alla som sätter sin fot på svensk mark, som genom någon form av magisk trollformel, kommer att anamma den svenska värdegrundenTM.
När detta inte visar sig fungera, så gör vi som masochisten och frågar oss vad vi gjort för fel. Varför lyckades vi inte tillfredsställa vår plågoandes alla ”perversa” böjelser (som att underkuva folket i sitt nya land, förnedra dem och parasitera på dem)? Från masochistens synvinkel finns endast ett svar. Vi måste bli mer underkastade (vilket betyder mer toleranta, öppna, inbjudande och förstående för) dem som vi alltså samtidigt både beundrar och ömkar. Gör vi bara detta så skall vi se snart se att deras begär mättas och de blir nöjda. Naturligtvis kommer så inte att ske, för sadisten ser i detta bara möjligheter till nya perversiteter på sitt offers bekostnad.
*Detta applicerar inte på isolerade kulturer i Amazonas djungler eller kurridutt-öar i Söderhavet, eftersom de av naturliga orsaker inte har några kulturella förebilder/rivaler. Det betyder dock inte att de inte lider under mimesis – bara att de har extremt starka tabun och sammanhållande ritualer – vilket också är orsaken till att de aldrig utvecklas.
