Etiketter

, , , , , , , ,

”Kärleken är blind”, påstås det, och mot kärlekens krafter har vi ingen chans, sunt förnuft flyger ut, när kärleken kommer in. Ömsesidig olycklig kärlek är mönstret för historien om Tristan och Isolde. Hur kommer det sig att vi i västvärlden har sådan fablesse för denna sorts kärlekshistorier? Varför föredrar vi passioner framför vad allt som är sunt förnuft?

Girard ger oss en möjlighet att förstå. När ”kärleken” i själva verket snarare är kopierad än ett gensvar eller en utsträckning, så är den vad vi kallar passionerad. Tristan och Isolde tror sig älska varandra, men det är inte en kärlek baserad i den andre, som den andre verkligen är. De älskar varandra med utgångspunkt i sitt eget ego, och inte i utgångspunkt hos den andre.

Girard hade såklart läst Dennis De Rougemont ”Love in the Western World”. En djupdykning i den ”romantiska myten” som frodas i västvärlden (och säkert lite överallt där väst nått inflytande).

De Rougemonts fråga är egentligen basal: varför hyllar vi äktenskapsbrytaren/skan i ett romantiskt och äventyrligt skimmer, medan den trogne, enkla och ”tråkige” äkta maken/an aldrig hyllas på samma sätt? Detta vill säga, i våra konstnärliga uttryck. I det vardagliga livet är det få som tycker det är särskilt roligt att bli svikna och övergivna, men det sker ständigt, under ett romantiskt skimmer, på teaterscenen, på film, eller i romaner – och vi applåderar det!

De Rougemont härlder den romantiska myten tillbaka till tiden för trubadurerna, och särskilt till historien om Tristan och Isolde, som är en mycket gammal berättelse, en som nått sin nuvarande form genom flera tidigare versioner.

Enligt De Rougemont uttrycker Tristan-myten en kärlek till kärlek, inte en kärlek till den andra personen som är involverad. Den uttrycker därför en narcissistisk kärlek där älskarens självförstoring betonas mer än relationen till den älskade. I myten är det passionen i sig som är viktig, att känna massor, att passionerat både lida och njuta, det är viktiga i denna kärlek. Inte att faktiskt vilja den älskades bästa, för dennes egen skull (vilket är den kristna kärleken). I historien så är Tristan egentligen bara instresserad och passionerad för Isolde, när han intehar henne.

Denna romantiska kärlek är därför främst en kristen heresi – och De Rougemont härlder som sagt denna till trubadurernas tid, vilka troligtvis uppstod från Katharerna (ett samlingsnamn på hertiska sekter i södra Frankrike, från 1000-talet). Dessa vidhöll en förvanskad och felaktig uppfattning om Gud och Guds kärlek, vilken vidare avspeglar sig i uppfattningen av mänsklig kärlek.

Katharernas (och även Manicheernas) kärleksuppfattning har en dualistisk uppfattning om Gud som god, och den skapade världen som ond. Kärlek i sin tur är, enligt dem, därför också både gudomlig god och världsligt ond. Enligt De Rougemont en syn som för övrigt går tillbaka ända till Platon.

Enligt Katharerna så var den främsta synden att ge sig hän åt den fysiskt uttryckta kärleken, just därför att den är just fysisk är den världslig och ond. Den äkta, sanna kärleken var den passionerade och icke-utlevda, för det var då man som mest kände och upplevde något, vilket genom sin platoniska form är den gudomliga. Äktenskapets instution blev attackerad och hånad, till förmån för passion och känslostormar.

Den katolska Kyrkan, å andra sidan, uppmuntrade och gav full legitimitet åt den fysiskt uttryckta kärleken, så länge den hölls inom äktenskapets ramar.

Men denna kärlekens dualism blev populär i Frankrike på 1200-talet, genom influencer från dessa heretiska sekter, spreds över Europa, först genom trubadurernas sånger, men det är troligen genom romanen och den romantiska berättelsen (om riddare, sköna damer som åtrås, passionerade älskare som lider för sin ouppnåeliga kärlek, etc) som den fått störst genomslag.

I grund och botten menades att sann kärlek behöver ”motstånd” för att uppstå. Utan motstånd i form av en rival om den käresta, så kan man inte uppleva kärleken, inte känna passionen. Därför blir rivalen (om det så är en redan äkta make/a eller en annan tävlande om ens kärestas gunst) viktigare än den man påstår sig älska!

Här har vi återigen en författare som använder René Girards teorier, utan att ha läst honom! Girard själv uppskattade Love in the Western World, men tyckte att De Rougemont inte nådde ända fram, då han inte såg den tredje, modellen/rivalen, som närvarade på riktigt, utan mest som något i de inblandades fantasier och tankevärld.

Men här talar vi om om mimetisk teori, helt i Girards mening. Enligt mimetisk teori så kopierar/imiterar vi våra begär ifrån andra i väldigt hög grad (helt enkelt därför att vi annars inte skulle veta vad vi ska begära, vi behöver förebilder). Den romantiske (ta t ex Madame Bovary, eller t ex Cervantes karraktär Don Quijote) personen är oförmögen att själv älska (begära) någon annan, utan att denna person redan är begärd av en annan (idol, model, rival). Likaså var Tristans kärlek till Isolde baserad i hennes redan trolovade.

Det är bara att titta på vår kultur av ”Hänt i Veckan” för att se hur denna romantiska myt har slagit rot och sprider sitt gift. Otrohet är rubriker. Trohet, enkel och rättfram kärlek, är tråkigt, det säljer inte. Skilsmässor är bra, det befriar! Livslånga äktenskap är bara en illusion som några få har “turen” att lyckas med. Den som ”har ett litet äventyr” vid sidan om är intressant, medan den trogne är en förlorare (”cuck” för den som vill).

Hur många äktenskap har inte spruckit därför att man påstår att ”kärleken tog slut”? Är det i själva verket inte så att ”passionen” tog slut. Ni fick varandra och eventuella rivaler försvann – och därmed försvann också motståndet mot er kärlek! Och utan motstånd finns där inte någon kärlek… förrän den där nya spännande personen dyker upp, vilken gör din äkta hälft till ett motstånd – och du kan känna passionen igen. ”Äkta kärlek”! Passionen lever åter igen…

Detta är den romantiska myten. Den är överallt och den förstör våra relationer och vårt samhälle i grunden. Var det konstigt att Katolska Kyrkan fördömde katharerna och förföljde dem så hårt? Nej, de såg klarsynt på hotet och man hade rätt (som vanligt) i att försöka krossa dem med alla medel som på den tiden var fullt legitima.