Martin Lembke, fil dr i religionsfilosofi Lunds universitet, skriver på Svenska Dagbladet om huruvida vi bör friställa heliga skrifter från vad som görs i dess namn. Det blir ett märkligt resonemang, åtminstone utifrån de exempel han anger. Dock kan jag, kanske märkligt nog, sympatisera med hans slutsats, mer om det efter viss kritik.

Dr Lembke vill gärna jämföra och likställa Koranen med Bibelns texter om våld. Det känns som ett krystat försök att rättfärdiga Koranen på bekostnad av Bibeln. Det märkliga är nämligen att det endast skall göras mellan de ”mörkaste passagerna”, och läsaren hänvisas då till texter ur Gamla Testamentet:

”Man bör alltså inte skylla IS-krigarnas vanvett på Koranen. De flesta koranläsarna lyckas trots allt behålla vettet lika väl som de flesta andra människor, och de flesta bibelläsarna lyckas med samma sak, trots att deras heliga skrifter bitvis är mörkare än Koranens mörkaste passager.”

Men GT är ju endast en del av Bibelns helhet. Nya Testamentet verkar bortglömt.

Den gode doktorn verkar här också sakna insikter i skillnaderna mellan skrifterna. Koranen är nämligen, enligt de troende, Guds eviga ord, befallningar och sanningar. De är inte historiska. Varje ord påstås vara direkt dikterat från Gud till Muhammed, förmedlat via en ängel. De går inte att ändra, tolka, eller se i sin kontext, eftersom Gud är evig. Koranen rör sig inte genom historien.

Kristendom är en historisk religion. Den har berättelser, vittnesmål och martyrer ur verkligheten. I en del fall berättat rakt och rättframt, ibland poetiskt, ibland filosofiskt, ibland teologiskt, ibland mytologiskt. Bibeln har därför alltid varit ett historiskt dokument. Gudomligt inspirerat, ja, men inte dikterat. Det är människor som har skrivit, under inflytande av Gud, men också under inflytande av tidsandan och den tidens gudsbild. Bibeln är skriven av och om personer som ”brottas med Gud”, som försöker förstå hans vägar; som motsätter sig Gud, som avfaller och som omvänder sig. Bibeln kulminerar i avslöjandet av Gud som en älskande gud, en som låter sig själv korsfästas, dö och återuppstå för vår skull.

Kort och gott: Bibeln är inte ”Guds ord” på det sätt som artikelförfattaren låter påskina. Dessutom, det går inte att hitta ett enda ord om att döda, mörda, våldta, eller på annat sätt plåga sina fiender i Nya Testamentet, vittnesmålet som kristendomen bygger på. Kristna läser naturligtvis Gamla Testamentet också, men då i ljuset av vad som står i det nya. GT kan därför aldrig bli föremål för bokstavstroende tolkningar (utan att vara i strid med traditionen).

Så att ”skylla IS-krigarnas vanvett på Koranen” är faktiskt precis vad man kan och måste göra. Texten måste få kritiseras antropologiskt, historiskt, moraliskt, teologiskt och filosofiskt.. Lika mycket som läsaren själv måste kritiseras utifrån sina handlingar, kan en text kritiseras för vad den innehåller och syftar till. Det är på det sättet som vi i väst studerat och behandlat Bibeln i alla tider.

Om vi skall läsa Bibel och Koran sida vid sida så måste de givetvis först och främst läsas i sin helhet. Vi måste dessutom anlägga samma tolkningsnyckel för att låsa upp texterna. Personligen är jag mycket för vad René Girard har bidragit med i form av syndabocksmekanismen. Offret av en oskyldig, för att dra kraft och energi ur en pågående mimetisk kris som hotar förstöra hela samhället. Det är som Kaifas påpekar, ”det vore bäst om en man finge dö för folket.” (Johannes 18:14)

Lembke relativiserar därför grovt när han skriver att:

”Det är ju ändå bortom rimligt tvivel att vissa koranverser, i kraft av att bokstavligen anses återge Guds oföränderliga ord, åtminstone delvis har bidragit till IS-milisens hänryckta brutalitet. Den blygsamma slutsatsen blir att Koranen, liksom Bibeln i än högre grad, innehåller vissa moraliskt förkastliga och potentiellt förödande passager.”

Återigen, några sådana passager inte finns i det kristna Nya Testamentet. Varför inte nämna detta faktum? Det mest moraliskt förkastliga som skildras i NT är ju korsfästelsen – och den skildras tydligt som just precis för vad den är – ett blodigt offer av en oskyldig man, en syndabock, Guds son. Koranen är troligen sprungen ur en slagfältets självrättfärdigande segerherre, medan Bibeln är skriven av ”förlorarna”.

Vi måste kunna se på texter och bedöma dem efter dess frukter. Gamla och Nya Testamentet har gett oss västvärlden civilisation, inklusive sekulariseringen (vilket jag dock inte ämnar argumentera för här och nu, men det är inte ett orimligt påstående). Vad har Muhammeds och Koranens islam gett oss?

Skillnaderna i de förebilder som Muhammed, respektive Jesus, utgör för sina läsare borde beaktas. Vad gjorde Jesus, respektive Muhammed, och vad ansåg de att vi skulle göra i deras efterföljd? Jesus återuppväckte döda, helade sjuka, predikade om fred och rättvisa, mättade de hungriga, kritiserade de självrättfärdiga (främst fariséerna), förlät äktenskapsbryterskor och andra syndare, och samlade så sitt folk runt sig i en anda av lärjungaskap. Jesus uppmanade oss att vända andra kinden till, att älska inte bara vår nästa, utan även vår fiende – och att ”[i]ngen har större kärlek, än att han giver sitt liv för sina vänner.” (Johannes 15:13) Till slut förrådes han av alla, gav frivilligt upp sitt eget liv för allas vår skull.

Muhammed då, vad gjorde han under sitt liv efter att ha mottagit Koranen av sin gud? Islam har i stort sett spridits enbart genom svärdets makt, så Muhammed startade erövringskrig, underkuvade, förslavade och förföljde sina motståndare tills de gav upp, han gifte sig med en minderårig (nioåriga Aisha), liksom både dömde och stenade personligen äktenskapsbryterskor. Han såg även till att ta andras fruar ifrån deras män om han så begärde. Muhammed har själv, i enligt med en så kallad Hadith, nedtecknade stycken om ”Muhammeds sätt att leva som förebild samt hans handlingar och ord i olika situationer”), sagt sig vara ”profeten som skrattar när jag dödar mina fiender.” En ganska anmärkningsvärd kommentar från grundaren av ”fredens religion”. Koranens uppmaningar om våld mot ”otrogna” är inte historiska händelser och forntida tolkningar av Guds vilja, utan gäller här och nu.

Slutligen landar doktor Lembke i att en: ”mer radikal möjlighet är att se de mörka passagerna som Guds sätt att främja kritiskt tänkande. Guds ord skulle då inte i första hand vara en bok för inlärning utan en bok för utvärdering, där läsarens uppgift är att själv nå fram till en värdig gudsbild. En fördel med ett sådant synsätt vore att det kan förenas även med rigorösa föreställningar om Skriftens ofelbarhet, om man nämligen med ’ofelbar’ inte menar ’fri från falska påståenden’ utan snarare ’formulerad exakt som Gud vill’.”

Detta är en fullt rimlig hållning så länge vi talar om Biblen, därför att den kulminerar i den enkla slutsatsen, men samtidigt verkligt svåra, att läsaren uppmanas att som lärjunge följa Jesus, som endast gör sin Faders vilja. Han är det levande exemplet för oss hur vi skall leva utan att gå under i mimetiska konflikter. Om vi lyckas är upp till oss. Det är så vi kallas till bot och bättring, eller med andra ord, till ”(själv)kritiskt tänkande”. Att något liknande är en möjlig frukt utifrån koranläsning ställer jag mig dock högst tveksam till. Något sådant som självkritik tycks vara fullständigt främmande i den muslimska världen, där allting alltid är andras fel: judarna, kristna, otrogna, USA, västvärlden, och så vidare.

Allt vanvett har sin källa.

”Av deras frukt skolen I känna dem.” (Matteus 7:16)