”För oss är det bäst om en man dör för folket, än att ett helt folk går under.”

Så säger översteprästen Kajafas i Johannesevangeliet 11:50, syftande på nödvändigheten i att låta ”offra” Jesus. Inte i templet, men på korset. Abraham var den förste att överge offret av människor (sin egen son) och i enlighet med detta offrades bara djur i Jerusalems tempel. Dödandet av människor för religiösa, vilket är det samma som att säga kulturella, syften har fått ta andra former och vägar, och har ännu idag inte upphört. Men vi har allt mer upphört att tro på dem. Hur kommer detta sig?

Myt och verklighet
Myten börjar, enligt professor Girard, vid förhistoriens tröskel till historien, och den överbryggar gapet mellan vad vi medvetet faktiskt kan minnas och vad vi omedvetet ändå minns. Myten blir på så viss en ”sanning” för oss, i vilken vi samtidigt både döljer och bevarar vad som egentligen hände. Enligt myten vinner folket sin frihet genom att besegra, fördriva eller döda, det onda som hemsöker deras värld. Vad som egentligen hände, menar Girard, är att samhället i denna sin primitivaste form, befinner sig i en kris vars okontrollerbara våldsspiral av vedergällning hotar tillintetgöra alla. Lösningen blir att kanalisera detta allas våld mot alla, till ett allas våld mot en. Genom samma mimetiskt betingade rivalitet som skapar krisen, är det mimesis (se lite längre ned) som leder till att en mobb kan bildas mot ett offer, syndabocken, som handgripligen lynchas eller fördrivs.

Syndabocksmekanismen är extremt effektiv. Den sluter samman gruppen mot det ensamma offret, som blir utpekad som både avvikande, men ändå tillräckligt nära gruppen, för att inte uteslutas. Det kan bli den som fysiskt skiljer sig från majoriteten, eller den som inte beter sig som de övriga. När man kollektivt blir  ”överens” (också en mimetisk process av anklagande) att det är denna individ som är skyldig till gruppens sociala kris, har lynchmobben formerats mot sitt mål.

Någon gång för länge sedan, i mänsklighetens gryning då hon stod på tröskeln från djur till människa, argumenterar Girard, måste denna upptäckts gjort. Den ekonomiska kalkylen fungerade. Att den primitiva människan på väg mot hominisering ”upptäcker” denna mekanism kan ha varit avgörande för att undvika människans direkta utplåning i ett allt mer eskalerande våld bland individerna.

För att verkligen förstå vad som händer måste vi också förstå begreppet ”katharsis”, vilket betyder är “rening” eller “fördrivning” och ger upphov till en extrem stark gemensamhet och solidaritet. Aristoteles talade om den grekiska tragedins, vilken är ett arv direkt från grekisk religion, vars katharsiseffekt ”renande” publiken genom det känslomässiga klimax som skådespelet frambringade. Katharsis sammanbinder här lynchmobben i en anda av försonande kamratskap, vilket bara dessa speciella omständigheter kan frambringa, i det kollektiva mordet av en ensam syndabock. Samtidigt finns också samtidigt ett behov av att dölja detta ”mord” (som är oöverlagt, närmast mekaniskt och inte medvetet på det sätt vi kan se på det idag), vilket leder fram till skapelseberättelser i form av jättar, gudar och monster som dödas och vars lemmar bildar himlakroppar, och så vidare. Det betyder att även någon mikroskopisk första ansats även till sanningen, ett samvetets röst, skaver någonstans i dessa primitiva första människor. Varför annars behöva dölja mordet?

Nu plötsligt fria från oroligheter och motståndare, renade från det raseri som alldeles nyligen stormade vilt, ställer man sig frågan till vad som gjorde detta möjligt. Kollektivet ser sig dock som helt passiva i förhållande till sitt offer. Men det plötsliga lugnet tycks bekräfta offrets ansvar för den uppkomna krisen, men samtidigt också för dess upphörande. Denna plötsliga omkastning av det verkliga förhållandet mellan offret och kollektivet ”fortplantar sig i krisens upplösning”, skriver Girard och ”offret betraktas som heligt.” (Syndabocken – Antologi, sid 161)

Den plötsliga försoningen genom katharsis kan endast ha varit möjligt om offret ses som övermänskligt, något radikalt annorlunda, något ”gudomligt” växer fram. Det kollektiva hatet/passionen som drabbar offret övergår i ett dyrkande av detta som den gud vilken grundade samhället. Våra urfäder har sakta men säkert lärt sig att ritualisera och institutionalisera syndabocksmekanismen, som blir själva grundbulten för all arkaisk religion. Det första primitivt heliga är frambringat. Offret kommer att dyrkas som gudomlig. En gud som man både är livrädd för ska återkomma och bringa våld och förstörelse till samhället, men som man också har lärt sig att temporärt besegra i förväg genom att åkalla dennes ande och skänka denna gud de offer som krävs.

”Religiösa fenomen har denna struktur av dubbel överföring. Den aggressiva överföringen och den försonande överföringen. Den försonande överföringen, vilken innebär en sakralisering av offret, är en känslig process som inte slår igenom förrän den har fullbordats. Om vi fortfarande kan hata offret kommer vi aldrig bli förmögna att dyrka det.”

Ur ”Things Hidden Since the Foundation of the World”, sid 37.

Resten är som man säger ”historia”. Ur detta följer allt vad vi kallar för civiliserad kultur, institutioner och hierarkier.

“Of the claims I advance, the one that seems to provoke the most outrage among anthropologists is this: if you want to understand mythology, if you want to solve the riddle of myth, turn to Christianity. Once you grasp the fact that Oedipus is accused of parricide and incest (not just by Freud, by the Greeks) whereas in reality he is innocent, and that Jesus, innocent as well, is accused of the same crimes in certain folk believes, then it becomes clear that, through Christianity, myth can be read in a completely different manner.”

Från: ”Christianity, Truth, and Weakening Faith.”

***

Mimesis
Det finns experiment gjorda, där två barn placeras i ett rum med leksaker, två av varje så att barnen inte skall behöva kivas om en viss typ av leksak. Ett av barnen får ett litet försprång och kommer, helt slumpmässigt, börja leka med en leksak. Nu kommer det andra barnet in i rummet. Så gott som alltid kommer det inte nöja sig med den andra, exakt likadana leksaken, som faktiskt är ledig, utan det är som regel den redan upptagna leksaken som är intressant. Inte sällan får en vuxen träda i mellan för att skilja två rivaler åt.

Slutsatsen vi måste dra är att begär inte är något som kommer ur de begärda objekten (som t ex Sartre framhärdade), utan genom att vi imiterar andras begär. Begäret var det ”det första fröet” i vårt medvetande, kostaterades redan i Rig-Veda, 10.129.4, de proto-vedantiska skrifterna daterade till ca 1700 – 1100 före Kristus.

Konflikter och våld, följderna av mänsklighetens strävan, efter makt och guld, efter åtrå och avundsjuka, på det individuella planet och på det storpolitiska, löper som en blodröd tråd genom mänsklighetens historia. Det är lika fascinerande som skrämmande att i våra historia kunna ta del av det obegripligt ursinniga, urskiljningslösa och i många fall ett till synes meningslöst våld (vilket bara framträder i den historiska backspegelns perspektiv). För inte så länge sedan ansågs detta vara en naturlig och oundviklig del av att vara människa. Under en lång period av västerlandets uppgång har våld allt mer kommit att ses på med stor skepsis, men under den senaste tiden har vi åter börjat se hur ståndpunkterna blivit grumligare.

Beteendet är universellt och innebär att vi människor inte alltid gör de självständiga och fria val vi så gärna vill tro att vi gör. Begär på det psykologiska planet har sin grund i ”den andre”, vilken vi av olika anledningar följaktligen kan göra till vår idol/modell, vår rival, eller stötesten (se gärna mer detaljer kring detta här). Den svåraste formen av mimesis är metafysiskt, när man begär någon annans själva varande.

När någon imiterar mimetiskt, beror det på att denne först möts av ett ”förslag” från någon modell. Vår hjärna är till en väsentlig del en plattform för mimetiskt utbyte, driven av spegelneuroner, och utgörs av tusentals förslag och imitationer som cirkulerar mellan personer, vilka alltså absolut inte behöver stå i fysisk kontakt medvarandra, utan kan verka som minnen i hjärnan, vilka i sin tur står i relationer till flera andra personer, och så vidare i ett mycket komplext nätverk, vilket gör var och en av oss till ”lapptäcken” av alla möjliga influenser; kulturella och personliga, som vi möter genom livet.

Och precis som en kultur eller en nation inte är unik på något eget sätt, annat än genom att vara just en unik samling av värderingar, uttryck, språk, och så vidare, så är vi det också som individer. Den (i västvärlden) moderna människans stora problem är att hon drivit sin individualism så långt som till en absurd tro på komplett autonomi, en självförvållad vägran att se både till sin historiska kontinuitet och till förebildens makt över henne. Hon är sjuk av längtan efter tillhörighet. Förebilder saknas inte, tvärtom. De flimrar förbi i högt tempo, men dess existens kan omöjligt imiteras, bara avundas, vilket ger upphov till ressentiment.

Stereotyper hos syndabocksmekanismen
Det finns, enligt Girard, fyra stereotyper för kollektiva förföljelser och utpekandet av syndabockar, som vi ser återkomma om och om igen, i gamla myter men också i dag när vi försöker skapa oss nya.

Den första stereotypen är att samhället befinner sig i någon form av kris, vilken oavsett orsak, alltid innebär en social dimension i form av upplösning av skillnader och gränser mellan folk. Människor i kollektiv, som är på väg att formera sig till en mobb, tenderar att bli mer och mer jämlika i varandras ögon. Sociala och ekonomiska, eller andra tidigare tydliga barriärer mellan folk upplöses när de blir en folkmassa (se till exempel vad vi tidigare beskrivit utifrån Canettis bok ”Crowds and Power”).

Den andra stereotypen handlar om brottet som offren anklagas för. Offren för förföljelser blir alltid anklagade för brott som leder till upplösning av skillnader. Incest är extremt vanligt förekommande i myter (Oidipus), vilket upplöser skillnaderna mellan familjemedlemmar och därmed hotar en av samhällets viktigaste grundstenar. Men ett brott sådant som att förgifta brunnar och vattendrag är också ett som upplöser skillnader, då dess verkningar drabbar alla, fattig och rik, ung som gammal, utan åtskillnad.

Det tredje handlar om utpekandet av offer. Detta kan visserligen ske helt slumpmässigt, men sällan är det så. Efter att massan har formats och finner sig helt enig och jämlik, så är det en helt logiskt slutsats att de finner sitt offer hos dem eller i den som nu är olik massan. Fysisk olikhet (handikapp, sjukdomar, etc) är en given anledning, men socialt status är kanske den främsta i senare tider. Naturligt tenderar vi att tänka på fattiga och socialt marginaliserade, men hur ofta har inte mäktiga ledare, kungen, ”de rika”, ”överklassen”, ”kapitalisterna” förvägrats sin mänsklighet och kategoriskt utsetts till syndabockar? Folkmassan vänder sig för det mesta helt enkelt mot dem som tidigare har betraktats som överheten. Denna revolt anses inte sällan vara så ”helig” att den inte får ifrågasättas på någon punkt. Offren bär alltid på vissa tecken som gör dem till offer.

Den fjärde och sista stereotypen är själva våldet, upplösningen och ”frälsningen”, genom katharsis, från krisen genom fördrivningen och/eller dödandet av syndabocken.

***

Guds lamm
Gud skapade ursprungligen människan till sin avbild, men människan valde att istället skapa sig själv i varandras avbild. Det är vad den bibliska berättelsen om paradiset i Eden, ormen och den förbjudna frukten handlar om. Detta är syndafallet och vad arvssynd handlar om. Mimesis, viljan att bli jämlik Gud, blev starkare än önskan att leva i ljuset av Gud och enligt Hans vilja.

Vad som avslöjar hela denna suspekta affär för oss är Jesus Kristus, som genom sitt livs exempel; inkarnationen, sin offerdöd och återuppståndelse gör han syndabocksmekanismen obrukbar. Vi kan inte längre mytologisera våra offer, även om vi fortfarande kan döda dem. Från Things Hidden Since the Foundation of the World:

”To recognize Christ as God is to recognize him as the only being capable of rising above the violence that had, up to that point, absolutely transcended mankind. Violence is the controlling agent in every form of mythic or cultural structure, and Christ is the only agent who is capable of escaping from these structures and freeing us from their dominance. This is the only hypothesis that enables us to account for the revelation in the Gospel of what violence does to us and the accompanying power of that revelation to deconstruct the whole range of cultural texts, without exception. We do not have to adopt the hypothesis of Christ’s divinity because it has always been accepted by orthodox Christians. Instead, this hypothesis is orthodox because in the first years of Christianity there existed a rigorous (though not yet explicit) intuition of the logic determining the gospel text.

A non-violent deity can only signal his existence to mankind by having himself driven out by violence — by demonstrating that he is not able to establish himself in the Kingdom of Violence.

But this very demonstration is bound to remain ambiguous for a long time, and it is not capable of achieving a decisive result, since it looks like total impotence to those who live under the regime of violence. That is why at first it can only have some effect under a guise, deceptive through the admixture of some sacrificial elements, through the surreptitious reinsertion of some violence into the conception of the divine.”

Så här står vi nu. Vi kan inte fördriva våld med våld längre. Vi befinner oss nu i en eskatologisk historia, som kanske går mot sitt slut, eller mot Guds Rike. Det är upp till oss – och tyvärr verkar inte mycket tyda på det senare valet. Särskilt när vi står inför totalitära ideologier, som den kinesiska  statskapitalismens tankekontroll, och religioner som islam. Men vem vet, Anden är likt vinden och blåser dit den vill.