Alla citat ur Sofokles ”Kung Oidipus” nedan är tagna från samlingen ”De Grekiska Tragedierna”, översatt av Björn Collinder, Vertigo Förlag, 2005.
Handlingen i Kung Oidipus lyder, i korthet, som följer:
Oidipus är son till kungen Laios och drottningen Iokaste i den grekiska staden Thebe. Kungaparet får av oraklet i Delphi (se förra inlägget) höra en profetia: att deras son kommer att döda sin far och gifta sig med sin mor. Därför blir han som spädbarn given till en tjänare för att sättas ut i vildmarken, en på den tiden vanligt förekommande ”abortmetod” för oönskade barn. För säkerhets skull ser de till att också skada barnets fötter. Oidipus betyder ”svullen fot” och han kommer därefter att halta.
Tjänarens hjärta mjuknar dock på vägen och sätter barnet på en plats där det lätt kan hittas. Och mycket riktigt, en herde hittar snart barnet och ger det vidare till kungafamiljen i Korinth, som inte själva kan få barn. När Oidipus vuxit upp får han av oraklet i Delphi själv höra vilket öde som väntar honom. På frågan ”vem är jag”, får han det kryptiska svaret att ”du är mannen som skall döda sin far och äkta sin mor”. I ett försök att fly undan sitt öde, beger han sig ”åt fel håll”, mot sin födelsestad Thebe. I en vägkorsning mötet han en äldre man som han efter en dispyt om passagen råkar döda. Därefter överlistar och dödar Oidipus ett monster (en sfinx) som trakasserar invånarna Thebe, vilket gör honom till folkets hjälte som sedermera erbjuder honom kungatronen genom äktenskap med änkedrottningen.
Flera år senare har en fruktansvärd ”hemsökelse” drabbat Thebe, där folk, djur och grödor uppges dö som flugor:
Ty, som du kan skönja, sviktar staden nu
i vanmakt och förmår ej höja huvudet
och värja sig emot ett upprört hav av blod.
Den tynar bort i grödans brodd, som jorden bär,
tynar i boskapshjordarna och kvinnornas
avkomma, som ej föds. En gud som slungar eld,
en vidrig pest, går fram till anlopp mot vår stad.
Folket uppsöker Oidipus och ber honom hitta en lösning, ett ”botemedel” (det var ju trots allt på grund av hans hjältedåd på den fronten fick bli deras kung) för den pågående krisen. Återigen är det oraklet i Delphi som tillfrågas om råd, och som genom Kreon, drottningens bror, låter meddela att den hemsökelse som drabbat Thebe endast upphör om kung Laios mördare hittas och förvisas från staden:
Med landsfördrivning eller död för dem som dräpt
skall blodet sonas, som har hemsökt denna stad.
Som vi har noterat tidigare så dyker detta ord ”hemsökelse”, ”smitta” eller ”sjuka” upp i myt efter myt. Dessa plågor kommer lika fort och mystiskt som de försvinner efter att rätt offer till rätt gud(ar) har genomförts. Dessa mystiska ”sjukdomar” är att betrakta som sociala kriser än fysiska/medicinska tillstånd, vars upplösning alltid finns i syndabocksmekanismen. Sjukdomens grund i det mimetiska begäret, mimesis, är en sorts psykologisk smitta. Begär kopieras från den ena till den andra rasande fort, till dess hela samhällen är inbegripna i våldsam konflikt. Raden ovan om ett ”upprört hav av blod”, tyder snarare på riktigt allvarliga våldsamheter, än på någon medicinsk sjukdom.
Efter hand så nystas hur som helst sanningen upp och Oidipus får reda på vem han är. Hans mor, Iokaste, tar livet av sig, Oidipus sticker självmant (efter att ha ingjutits ”mod” av gudarna) ut sina bägge ögon och ger sig enligt historien självmant av från Thebe. I de avslutade stroferna läser vi:
Landsmän i vår hemstad Thebe, se på denna Oidipus,
som den mörka gåtan tydde och den bäste var bland män,
vilkens framgång ingen av oss kunde utan avund se -
han har drunknat i ett gräsligt olycksödes böljesvall.
Den vanliga läsningen av Oidipus är att felet ligger helt och hållet hos honom själv. Men han är inte bara en stöddig typ vid vägskälet där han dödar sin far, utan framför allt har han rejält med otur, så vi lider också med honom. Hans envetna sökande efter sin egen identitet anses vara en förklaring till sin stora olycka. När vi på läktaren inser att nu borde han stanna upp, så fortsätter han ändå enträget. Här refereras gärna till två av de mest välkända ordspråken hos oraklet: ”känn dig själv” och ”måttlighet i allt”. Ju mer Oidipus ville veta om sig själv, desto gräsligare blev sanningen, liksom alla försök att undkomma oraklets förutsägelser endast snärjer honom mer och leder honom mot sitt öde.
René Girard, The Scapegoat, omslag.
Detta är, enligt René Girard, en typisk mytologiska tolkningar, det vill säga de typen av tolkningar som myter ”vill” att vi skall tro på; att den som blir utstött eller dödad av samhället är skyldig till alla de bisarra anklagelser som kastas mot honom. I sin bok ”The Scapegoat” (The Johns Hopkins University Press, 1989, Baltimore) gör Girard en jämförande läsning av oidipusmyten och en mycket senare (1300-tal) berättelse där judar och kristna någonstans i Europa anklagas för ett utbrott av pesten, och de blir sålunda förföljda och utsedda till syndabockar. Hans sammanfattning lyder så här:
”There are signs in the sky. People are knocked down by a rain of stones. Entire cities are destroyed by lightning. Men die in great numbers in the city where Guillaume [författaren till denna text] lives (he doesn’t tell us its name). Some of these deaths are the result of the wickedness of the Jews and their Christian accomplices. How did these people cause such huge losses among the local population? They poisoned the rivers that provided the drinking water. Heaven-sent justice righted these wrongdoers by making the evildoers known to the population, who massacred them all. People continued to die in ever greater numbers, however, until one day in spring when Guillaume heard music in the street and men and women laughing. All was over, and courtly poetry could begin again.”
Det finns, enligt Girard, fyra stereotyper för kollektiva förföljelser och utpekandet av syndabockar.
Den första stereotypen är att samhället befinner sig i någon form av kris, vilken oavsett orsak, alltid innebär en social dimension i form av upplösning av skillnader och gränser mellan folk. Människor i kollektiv, som är på väg att formera sig till en mobb, tenderar att bli mer och mer jämlika i varandras ögon. Sociala och ekonomiska, eller andra tidigare tydliga barriärer mellan folk upplöses när de blir en folkmassa (se till exempel vad vi tidigare beskrivit utifrån Canettis bok ”Crowds and Power”).
Den andra stereotypen handlar om brottet som offren anklagas för. Offren för förföljelser blir alltid anklagade för brott som leder till upplösning av skillnader. Incest är extremt vanligt förekommande i myter (Oidipus), vilket upplöser skillnaderna mellan familjemedlemmar och därmed hotar en av samhällets viktigaste grundstenar. Men ett brott sådant som att förgifta brunnar och vattendrag är också ett som upplöser skillnader, då dess verkningar drabbar alla, fattig och rik, ung som gammal, utan åtskillnad.
Det tredje handlar om utpekandet av offer. Detta kan visserligen ske helt slumpmässigt, men sällan är det så. Efter att massan har formats och finner sig helt enig och jämlik, så är det en helt logiskt slutsats att de finner sitt offer hos dem eller i den som nu är olik massan. Fysisk olikhet (handikapp, sjukdomar, etc) är en given anledning, men socialt status är kanske den främsta i senare tider. Naturligt tenderar vi att tänka på fattiga och socialt marginaliserade, men hur ofta har inte mäktiga ledare, kungen, ”de rika”, ”överklassen”, ”kapitalisterna” förvägrats sin mänsklighet och kategoriskt utsetts till syndabockar? Folkmassan vänder sig för det mesta helt enkelt mot dem som tidigare har betraktats som överheten. Denna revolt anses inte sällan vara så ”helig” att den inte får ifrågasättas på någon punkt. Offren bär alltid på vissa tecken som gör dem till offer.
Den fjärde och sista stereotypen är själva våldet, upplösningen och ”frälsningen” från krisen genom fördrivningen eller dödandet av syndabocken.
Alla dessa fyra stereotyper förekommer i historien om de utpekade judarna som spridare av pesten. Vi kan med enkelhet se dem i historier som dessa, därför att anklagelserna framstår med sådan tydlig absurditet, dels i ljuset av vad vi vet idag om smittsjukdomar, dels för vår intuitiva känsla för vad som är att utpeka syndabockar. Det intressanta är att de som vi nu kan se, är att de med stor tydlighet nu framträder i Kung Oidipus:
Det är pågående social kris i Thebe vars våldsamheter hotar att utplåna hela staden, det får ”allt folk” att som jämlikar samlas inför kung Oidipus (den första stereotypen). Anklagelserna (fadersmord och incest) mot honom är anklagelser om brott mot sociala tabun, vilka syftar till att skapa social åtskillnad (den andra stereotypen). Vi tror att de är sanna, därför att de framförs med sådan tvärsäkerhet, trots att kontexten för oss annars är en helt otrolig historia om orakel, sfinxer och tillfälligheter. Oidipus är för det första ”utlänning”, han är fysiskt deformerad på grund av sin haltande fot, och han är dessutom kung. Han bär med andra ord offrets allra tydligaste märken (enligt den tredje stereotypen). Slutligen (och den fjärde stereotypen) så blir han (”självmant” påstås det visserligen, men vad har vi för anledning att tro på det?) förvisad från Thebe. Samma gäller för de självförvållat utstuckna ögonen. Efter allt detta har skett återkommer freden i landet, eller med andra ord först nu när det råder fullständig enighet (till och med syndabocken själv anser sig skyldig) om skulden kan den lättas från alla andras axlar, lastas på Oidipus, och fösas ut ur staden (”ut i öknen”).
För oss är det dock en löjlig tanke att Oidipus påstådda brott, vare sig de är riktiga eller påhittade, skulle vara orsaken till våldet i Thebe från första början. För oss, med över tvåtusen år av predikande om offrets oskuld genom de kristna evangelierna, finns ingen möjlighet till en sådan koppling.
Det råder, som jag ser det, nu liten tvekan om att Kung Oidipus är baserad på en riktig händelse, en tidigare fördrivning av en syndabock som gradvis mytologiserats och förfinats. Historien måste redan innan Sofokles fick den nedpräntad, genomgått flera förvandlingar från att mycket mer ohämmat redovisa för handlingen i den ursprungliga sanningen, till det högst förvillande uttryck i form av grekisk tragedi som bevarats för oss ända till idag.
Det krävs enighet och en genuin övertygelse hos kollektivet att syndabocken är skyldig, för att den efterlängtade katharsiseffekten, övergången från kris till enhet, skall infinna sig. De religiösa riternas blodsoffer har den effekten på de troende. Om detta fallerar, fallerar hela kulturen. Teatern fyller samma behov för sin publik. När teaterpubliken lämnar platsen för skådespelet, måste de också förenas i sin genuina tro på kung Oidipus skuld.
***
Lustigt sammanträffande att man just i dagarna tycks avhandlat grekiska klassiker på Engelbergsseminariet, enligt Dick Erixon.
